Att vara både innanför och utanför ger en speciell position när man skall gräva djupt i sin familjehistoria; innanför i betydelsen blodstillhörig och utanför i betydelsen ideologiskt och värderingsmässigt avståndstagande. Så uppfattar jag Erik Wijk , som i sin nya bok Allt vi här drömma om återvänder till att skriva om sin far, något han gjorde redan 2001 i boken ”Ont blod”, men då som en del av ett större resonemang.
I den nya boken står fadern, Olof Wijk, i centrum. För att förstå den man som valde bort barn, släktingar och vänner för ett primitivt liv i isolering och misstänksamhet blir det nödvändigt att vidga perspektivet och titta närmare på familjehistorien.
Erik Wijk ger sig följaktligen i kast med att granska de båda göteborgska borgarfamiljernas förflutna med början hos de båda urpatriarkerna Olof Wijk den äldre och Axel Broström.
Boken är noggrant och metodiskt upplagd och börjar med författarens tidiga minnen av sin far och ett snabbt återberättande av föräldrarnas brytning, liksom en lika översiktlig beskrivning av de båda farföräldrarna och deras icke-existerande förhållande till sin förlorade son. Sedan övergår berättelsen till ett i princip kronologiskt berättande om släkterna Wijk och Broström, med naturligt fokus på Olofs föräldrar och far- och morföräldrar, och givetvis på Olof själv.
Erik Wijk går grundligt tillväga och ibland kan det kännas som om ingen detalj är för liten för att plockas upp och nämnas. Några gånger lyfter jag blicken från sidan och undrar om det här verkligen är intressant, annat än som ett personligt projekt som en gång för alla skall låta författaren nå ett avslut i förhållandet till den galenstämplade och undflyende fadern. Men frågan besvarar sig själv genom att jag obönhörligt sugs tillbaka in i texten. Där hålls jag kvar medan Erik Wijk lägger fram, berättar och diskuterar. Varje mening blir en bit i det stora faderspussel som skall leda till en större förståelse av varför faderns liv gestaltade sig som det gjorde, med kraschade relationer och en självvald ensamhet som underblåste de paranoida och destruktiva dragen.
En effektfull inledning till kapitel IV ger, som författaren sedan återkommer till, kanske en del av förklaringen. Den består av ett antal vykort som de bortresta föräldrarna skickade till den inte ens ettårige Olof. För en nutida läsare framstår den frivilliga frånvaron från ett så litet barn som anmärkningsvärd och följande kort från Antibes som en aning hårresande: ”Pappa gratulerar till tanden nummer två och hoppas Olof kan promenera honom till mötes när vi kommer hem. Hälsa Syster o Runa och var en snäll pojke. Puss från Mamma”.
Viljan att förstå fadern skapar ett ständigt pågående resonemang kring de händelser som återberättas och de papper som fadern efterlämnat. Men på grund av att fadern i allt väsentligt var en främling blir också resonemanget fullt av ord som ”men”, ”kanske” och ”eller”. Det finns också en ständigt närvarande vilja att se sakens andra sida, gärna ur faderns perspektiv, en vilja som ibland framstår som både svårbegriplig och beundransvärd, med tanke på en del av det som återberättas.
Den klassrelaterade kritik mot familjen som återkommer här och där i boken samlas på de avslutande sidorna ihop till slutsatsen att föräldrarnas känslokyla bottnade i oförmågan att hantera annat än den ekonomiska och sociala framgång som var deras måttstock på ett lyckat liv. Den som haft oturen att falla utanför den av klass och konventioner satta ramen fick helt enkelt ligga kvar.
”Allt vi här drömma om” är ett ambitiöst försök att göra kött och blod av en far som under sonens liv mest varit en skuggfigur. Erik Wijk lyckas väl med detta och han håller sig lyckligt nog borta från några absoluta sanningsanspråk och sannolikt inte bara för att det i dessa dagar nästan blivit en obligatorisk försiktighetsåtgärd.
