Den svenska bokvåren brakar igång med ett veritabelt avgrundsvrål till roman. Den heter Still och utspelas en sommar bland de blå höghusen i Hagalund, där de fyra vännerna Nemo, Saladin, Ivan och Foggy desperat försöker få tiden att gå. Arbetslösa, uppgivna och utan hopp om en vettig framtid driver de runt mellan huskropparna, röker på, tompratar, hamnar i slagsmål. Varje dag är den andra lik. Livet står still.

Debuterande Hassan Loo Sattarvandi, själv uppvuxen och bosatt i Hagalund, skildrar förorten som en av helvetets nedre kretsar, ett tröstlöst fängelse där inget någonsin händer och varifrån ingen någonsin kan fly. Vännernas förlamande tillvaro tecknas med en hetsigt drivande prosa, där berättande text och dialog rinner in och ut ur varandra och gränserna mellan olika tidsskikt är glidande och osäkra.

Resultatet är som ett enda långt, harvande, drogrusigt tugg. Formen är helt kongenial med det romanen vill berätta, men den intensiva känslan av monotoni och tristess färgar ohjälpligt av sig även på själva läsandet. Det blir rent ut sagt lite tråkigt till slut.

Romanen inleds med ett citat av Hubert Selby Jr, vars ande svävar över sidorna och vars kultmärkta 60-talsroman ”Last Exit to Brooklyn” också skymtar förbi på ett ställe i boken. ”Still” genomsyras av samma starka lojalitet med människor på samhällets botten som hos Selby Jr, samma osminkade skildringar av våld, droger och utanförskap, samma slags lyhört avlyssnade slangtäta dialog.

Men till skillnad från sin litterära förebild har Hassan Loo Sattarvandi också ett uppenbart ärende. Han vill diskutera klass. Närmare bestämt den oöverstigliga avgrunden mellan ett vi och ett dom, där ”vi” är förortens arbetslösa och ickeprivilegierade, och ”dom” är medelklassen i Stockholms innerstad – däribland de kulturnissar och journalister för vilka ”förorten är grejen, förorten är maxad”, som Sattarvandi med satirisk udd låter en musikvideoproducent från Söder utbrista.

Ambitionen att skifta fokus från etnicitet till klass är det inget fel på. Tvärtom. Det är både efterlängtat och nödvändigt. Problemet är bara att Hassan Loo Sattarvandi inte tycks lita på att hans berättelse förmår gestalta detta av egen kraft, vilket den faktiskt gör. Enda gången bokens tragiska hjältar lämnar förorten är det för att åka in till innerstan, där rågblonde Foggy attackeras av en arabisk kille i dyra märkeskläder. Detta för att vi inte ska missa det redan tydliga budskapet: att det inte handlar om motsättningar mellan svennar och svartskallar, utan om sociala skillnader.

På ett par ställen tippar romanen rentav över i vad som nästan liknar en sorts indignerat debattinlägg. Och när Sattarvandi på det sättet låter sin egen pekpinneviftande stämma sippra fram genom romangestalternas, undermineras en del av den kompromisslösa äkthetskänsla som är den här romanens styrka och innersta livsnerv.