Med titlar som ”Föreställning om det 20:e århundradet”, ”Berättelser om natten” och den internationella och filmade storsäljaren ”Fröken Smillas känsla för snö” slog Peter Høeg igenom med dunder och brak och blev den danska litteraturens pojken med guldbyxorna, en enormt populär megakändis. Men så är det ju det där med jantelagen. Kritikerna började snart rynka på näsan åt Høegs böcker och barnhemsskildringen ”De kanske lämpade” beskylldes näst intill för att vara ett falsarium. Inte heller författarens sprakande fantasteri tycktes längre falla åtminstone kritikerna på läppen, ej heller en del utflykter i andlighet av new age-modell.
Och kanske finns det ibland något mekaniskt och förutsägbart över Høegs vindlande intriger och ofta virtuosa påhittighet. Det påpekade ganska indignerat den danska kritiken när den näst senaste romanen, ”Den tysta flickan” utkom (på svenska 2007). Intrigen slet och drog åt alla håll, men själv hade jag roligt.
”Elefantskötarnas barn” är en typisk Høegberättelse, på både gott och ont, utmärkt översatt av Ninni Holmqvist, även om här finns ett maffigt syftningsfel där en björn förvandlas till fackföreningsman och en del danismer (som ”dödsbollsituationer”, alltså på svenska ”fasta situationer”).
Här finns hela den postmoderna leken med genrer, gärna populärditon som deckare, äventyrsböcker, slapstick, skröna och fars så att det snurrar om berättelsen.
Berättare är den tolvårige Peter på den fiktiva danska ön Finø, en brådmogen fotbollsstjärna (hela boken genomsyras av fotbollsmetaforik) som lever tillsammans med storasyster Tilte och har en utflugen storebror, Hans. Samt föräldrarna, prästen och modern organisten och tekniska snillet. För att vara ett prästpar är dessa föräldrar tämligen originella, sysslar med skumma affärer, svindlerier och utflykter i nyandlighetsbranschen, till biskopsämbetets förtrytelse. När ”publiken” minskar i kyrkan iscensätter man fejkade mirakel för att få litet drag under biblar och psalmböcker.
Men en dag försvinner föräldrarna. Syskonen, assisterade av en omåttligt kloka foxterriern BaskerIII, tar upp jakten efter dem. Det visar sig snart att de begivit sig till en gigantisk, internationell synod för de fyra stora världsreligionerna i Köpenhamn. Inte för att diskutera så mycket religion, utan för att i konkurrens med andra tjuvar stjäla de oskattbara kulturföremål som ställs ut i samband med synoden.
Jakten blir på Høegs typiska vis hastigt snurrande. Oftast är det mycket underhållande och här finns också en härligt bisarr humor, som i historien om det lik som i groteska former transporteras hit och dit (något som för mina tankar till såväl David Toscana som William Faulkner). Samtidigt är syskonen jagade av en elak biskop och av en inte mindre elak representant för barnavårdsmyndigheterna.
Som alltid är Høeg en suverän berättare, rent tekniskt är han lysande, med den verkligt professionella förmågan att aldrig säga för mycket på en gång och att portionera ut materialet så att den deckarliknande intrigen hela tiden hålls vid liv. Politik och äventyr, underliga sekter och Gud vet vad blandas friskt och till komiken bidrar att gestalterna heter de konstigaste saker, Som Kalle Kloak och Bodil Flodhäst.
Det är således en lek med genrer och en häftig skröna, och så mycket djupsinne skall man nog inte vänta sig, även om det där med elefanter väl skall tolkas symboliskt. Det är kul läsning helt enkelt, inte sällan storartad underhållning. Inte det sämsta, törs jag påstå.
