Det är ett mysterium att den franske författaren och före detta reklamaren Frédéric Beigbeders romaner ännu inte översatts till svenska. Hans förra, med samma titel som pris, ”99 francs”, är en fullkomligt dräpande drift med reklambranschen och i förlängningen hela det västerländska konsumtionssamhället. Den blev dessutom en bästsäljare i det större formatet.
Innehållet är universellt giltigt, och skulle definitivt förstås lika bra i svensk text och kontext. Författarens alter ego, reklamaren Octave, har tröttnat på sin galna, kokainsnöade jetsettillvaro. ”Jag skriver den här boken för att få sparken”, deklarerar han på första sidan (om han själv sa upp sig skulle han nämligen inte få någon a-kassa). Romanen, som medvetet illa maskerar vissa företag och i branschen betydelsefulla personer, gjorde mycket riktigt att Beigbeder fick lämna sitt jobb som copywriter på en av världens största reklambyråer.
I det litterära Frankrike har ”autofiction”, blandningen av självbiografiskt och fiktion, sedan ”99 francs” år 2000 gått från experimentell form till nära nog etablerad norm. Stilen finner ännu ett uttryck i Beigbeders senaste roman, med samma namn som en lyxrestaurang i World Trade Center i New York, Windows on the World. Den gick välförtjänt till final i november, när Goncourt-priset för årets franska roman skulle utses. Skulle någon svensk förläggare ta sitt förnuft till fånga och översätta den skulle dess fullständiga baksidestext lyda ungefär: ”Enda sättet att ta reda på vad som hände i restaurangen på 107:e våningen i World Trade Centers norra torn mellan klockan 8.30 och 10.29 den 11 september 2001 är att hitta på det.”
Innanför pärmarna är detta precis vad Beigbeder har gjort. Han har hittat på den förmögne fastighetsmäklaren Carthew Yorston från Texas, som turistar i New York med sina båda söner David och Jerry, sju och nio år gamla. För att få gott om tid att besöka stadens alla sevärdheter på en dag, intar
de en tidig frukost i restaurangen nästan i toppen av ett av tvillingtornen. Boken innehåller 120 kapitel, ett för varje minut från en kvart före det första planets krasch till en minut efter det sista tornets kollaps. Varannan minut återges dramatiken med fadern och sönerna som blir fångar ett antal våningar ovanför platsen där planet flög in i skyskrapan, varannan minut beskriver författaren under eget namn arbetet med boken, och resonerar om världen före och efter nine-eleven.
Timpfo kallar han dessa sina ofta helt fristående tankemässiga utsvävningar. Översatt ungefär öminot (”ögonblickliga men inte nödvändigtvis originella teorier”). Det känns som om han stuvat in ett antal egna kåserier, krönikor och annat gott och blandat opinionsjournalistiskt material för att fylla upp alla minutkapitel. Hans tankar och åsikter är sällan särskilt originella, men han har ett drabbande effektivt sätt att manifestera dem. Det är svårt att värja sig mot hans slagfärdigt underhållande och ofta tänkvärda öminot-er.
I dag är det svårt att veta vem som är ond och god, förkunnar han klockan 9.04. Det skiftar lika snabbt som man byter kanal på tv:n. Tv:n gör folk avundsjuka. Förr betraktade inte fattiga, koloniserade och förtryckta rikedom på tv varje kväll i sin slum. De visste inte att en del länder ägde allt, medan de själva stretade på för ingenting. Franska revolutionen skulle ha kommit mycket tidigare om undersåtarna hade haft tv-apparater för att betrakta kungarnas och drottningarnas lyx. Överallt i världen balanserar de ”smutsiga” länderna, skriver Beigbeder, mellan beundran och förkastelse, mellan fascination och avsmak för de ”rena” länderna, vars livsstil de fångar genom sina parabolantenner. ”Fenomenet är nytt: man kallar det globalisering, men dess riktiga namn är televisering.”
Beigbeder är en tidsandans slagfärdiga häcklare, en fransk Douglas Coupland med en bitande cynism helt i klass med Michel Houellebecqs. Han är lika drastisk och lakonisk, men betydligt elegantare i formuleringarna än den senare.
”Den morgonen brann tre facklor i Nya Amsterdam: Frihetsgudinnans, det norra tornet och det södra tornet.” När Carthew Yorston börjar inse vidden av det inträffade, berättar han: ”Vi hade varit vid toppen av en av världens högsta skyskrapor i en halvtimme. Men det var först nu som jag verkligen började känna svindel.”
Det är mer än hans spetsiga uppsyn som påminner om Quentin Tarantino, den amerikanske regissören av 90-talets förment samhällskritiska våldskomedier ”De hänsynslösa” och ”Pulp Fiction”. Hans humor är den ironiska generationens, han förstår att utnyttja det oförblommerade våldets och sexets tjuskraft och han gör det med ett smart, grabbigt gapflabb. Han är en narcissist, fast med sjukdomsinsikt. Ett ego med hjärta, när han begråter sin egen och sin generations oförmåga att älska någon annan än sig själv.
Varför boken blivit skriven har den själv många eleganta svar på. Det är bara att välja ett som passar: För att författaren inte såg något intresse i att skriva om något annat efter 11
september. För att de enda intressanta ämnena är de tabubelagda. I dag måste böckerna gå dit tv:n inte når. Visa det osebara, säga det osägbara, resonerar Beigbeder. Men han är ärlig nog att tillägga att genom att använda sig av ”hyperterrorismens första stora attentat”, får hans bok en spektakulär genomslagskraft som den annars hade saknat.
Jag tror inte på att litteraturen måste ta upp kampen med det audiovisuella underhållningsvåldet för att överleva. Och vad han än må skriva - för att formuleringen är snygg - gör nog inte Beigbeder det heller. Han är trots allt ingen Tarantino när han återger katastrofen i all sin ohygglighet. Den här läsaren drevs hela långa vägen till tårar vid beskrivningen av det ofrånkomliga slutet för huvudpersonerna. En annan anledning han anför till romanens tillkomst är att han var trött på den franska antiamerikanismen. Hans ambition, tänker jag mig, har varit att främja en djupare europeisk förståelse av det amerikanska traumat. Under alla förhållanden lyckas Frédéric
Beigbeder i sitt uppsåt att ta reda på vad som hände. Inte rent faktiskt, naturligtvis, men han framkallar den bara nästan ofattbara tragiken, och ingjuter den helt nödvändiga fasan i läsaren inför händelserna i New York på morgonen den 11 september 2001.
