”Väktare, vad lider natten?” Denna fråga i Jesaja 21:11 ekar genom världslitteraturen. Bland annat är den rubriken till det mest berömda kapitlet i Djuna Barnes (1892-1982) modernistiska bravurnummer ”Nattens skogar” som nu har nyutgivits i förlaget Lind & Co:s fina serie nittonhundratalsklassiker.
Vi har att göra med en passionshistoria vars praktfulla retorik, läckra dekadans och högt stämda allvar inte lämnar en oberörd fast texten hunnit bli nästan åttio år. Det svar den bibliska frågan får är nämligen själva ämnet för Barnes betvingande text: ”Morgon har kommit, och likväl är det natt”.
I förstone kan man lockas att utnämna någon enskild av figurerna till central gestalt. Men efter hand inser man att de alla ingår i ett mönster av projektioner: de behöver varann och bor i varann. Central i intrigen är dock utan tvivel kärleksförbrukerskan Robin som inledningsvis älskar och lämnar skönanden Felix för den unga Nora och sedan överger Nora för den parasitära Jenny. De övergivnas förtvivlan är själva natten, som upplevelse och som tema.
Nora, invärtes förödd, uppsöker i nämnda nattkapitel doktor Matthew O’Connor, en homosexuell transvestit, för att få råd och tröst. I sin respons till Nora blir denne doktor romanens energicentrum i kraft av sina magnifika utläggningar om det obotliga tillstånd som gör dag till natt. ”Nattens skogar” är allvarlig men inte gravallvarlig, utan tvärtom ofta väldigt rolig. Det muntert sadistiska människointresset hos Barnes – alltid på jakt efter att punktera uppblåsthet och trygghetsjäkt – levererar en mängd komiskt gripande scener, beströdda med ett otal briljanta aforismer.
Romanen är försedd med T S Eliots insiktsfulla och fortfarande läsvärda förord, samt med ett likaledes ytterst givande efterord av Jonas Thente som sätter in texten i dess tillkomstsammanhang samtidigt som han håller den öppen och varnar oss för att låsa in den genom att klassificera den som en sorts queer-urkund. Kärleken och dess konventionssprängande kraft är berättelsens själva förevändning, men begäret, behovet och längtan (som alla tre är olika saker) vetter mot ännu större frågor.
Bland alla de visionära aforismerna kan man härvidlag citera berättaren: ”Det finns en lucka i världssmärtan, genom vilken de säregna faller oavbrutet och evigt; en kropp som faller genom iakttagbar rymd, berövad försvinnandets avskildhet; som om avskildheten, som obönhörligt drar sig undan, genom själva sitt fjärmandes lyftkraft tvingade kroppen till en evig nedåtrörelse, men på samma fläck och ständigt i blickfältet.”
Jag vet inte vad som är viktigast i denna storslagna text. Kanske är det den mytiska bottnen och djurtemat, kanske är det doktorn som gåta, växande till magnifikt format genom sina ofattbara orationer. Kanske är det kärleksanalysen i hela dess kompromisslösa furia. Nej, allt behövs: både munterheten, sorgen och den exakt utmätta elakheten, som i det förintande porträttet av den parasitiska Jenny: ”Hon besudlade själva innebörden av begreppet personlighet i sin lidelse att vara en person.”
