I historieprofessorn Reinhart Kosellecks arbetsrum på universitetet i Bielefeld finns en stor samling bilder av monument och minnesmärken – ”politisk ikonografi”. Något omfattande arbete om dessa ikoner och kultföremål blev aldrig verklighet, men redan samlandet och materialet visar lika fullt viljan till förändring.

Att en sådan vilja fanns är inte oväsentligt, eftersom Koselleck (1923–2006) främst har kommit att förknippas med ett enda verk och en enda ansats: det monumentala standardverket ”Geschichtliche Grundbegriffe” (Historiska grundbegrepp), som utkom i åtta band mellan 1972 och 1997. Även om Kosellecks och hans medarbetares tillvägagångssätt ingalunda var det enda eller ens det dominerande i samtiden är det svårt att identifiera något annat tyskt historiskt arbete under efterkrigstiden vars ställning motsvarar den som ”Geschichtliche Grundbegriffe” har, och sannolikt kommer att fortsätta att ha – inte bara som ett intellektuellt pyramidbygge, utan också som en nödvändighet och ständig referenspunkt i pågående forskning.

I ”Geschichtliche Grundbegriffe” kartlades uppkomsten och utvecklingen av drygt 100 enskilda begrepp – stat, revolution, frihet och förbund, för att ta några exempel. Till skillnad från andra begrepp som cirkulerar och har cirkulerat bedömdes dessa vara ofrånkomliga i modernt ­politiskt tänkande: därav ”grundbegrepp”. Inte sällan visade sig begreppens moderna användning, och därmed deras utveckling till grundbegrepp, karakteriseras av att tidigare, konkreta pluralformer ersattes av abstrakta singular, vad Koselleck kallade kollektivsingular. I det kanske mest cent­rala, och mest utförligt utredda, fallet blev de många historierna till en enda historia, som dessutom på underliga vägar förvandlades från objekt till subjekt – Historien kunde, från slutet av 1700-talet, både döma och arbeta.

I sin senaste, och sista, uppsatssamling, Begriffsgeschichten. Studien zur Semantik und Pragmatik der politischen und sozialen Sprache (Suhrkamp, 569 s) skriver Koselleck att de teoretiska och metodologiska förutsättningarna för ”Geschichtliche Grundbegriffe”, vilka av nödvändighet måste vara desamma i de senare banden som i de tidiga, ”utvecklade sig, åtminstone för mig, till en teoretisk tvångströja”. De uppsatser som finns med i ”Begriffsgeschichten”, skrivna mellan 1975 och 2005, speglar detta omtänkande. ”Det vore smärtsamt eller betryckande”, skriver Koselleck, ”om år av reflektion inte hade lett till att min egen begreppshistoriska ansats förändrades.”

Som medveten historisk ansats sträcker sig begreppshistorien tillbaka till 1930-talet, och som egentlig upphovsperson kan man se medeltidshistorikern Otto Brunner (som senare var med om att ge ut ”Geschichtliche Grundbegriffe”). Den riktade sig mot vad dess företrädare ansåg vara två otillräckliga historiska angreppssätt: det idéhistoriska och det politiskt-historiska. Det förra betraktade idéerna såsom fria från all social kontext, och ibland fria från sina inne­havare; således kunde man följa en idé genom historien och slå fast att den ”inte ännu” hade uttryckts klart eller att en given plädering för vad man ansåg vara idén var ofullständig. Det senare följde de politiska händelserna utan att egentligen intressera sig för vilka betingelserna för dessa händelser var.

Begreppshistorien, däremot, frågade efter de långvariga strukturerna inom vilka idéerna hade uttryckts och det politiska händelseförloppet hade tagit plats. Otto Brunner ville, som han uttryckte det, ”söka efter de konkreta förutsättningarna för medeltidens politik”.

Denna intention antyder också hur nära det alltid har varit mellan begreppshistoria och socialhistoria. Flera av uppsatserna i ”Begriffsgeschichten” behandlar detta förhållande, och betonar framför allt hur de kompletterar och förutsätter varandra. I en av dem summerar Koselleck: ”Socialhistorien och begreppshistorien har olika förändringshastigheter och grundar sig på olika upprepningsstrukturer. Därför fortsätter socialhistoriens terminologi att vara förvisad till begreppens historia, för att försäkra sig om den språkligt lagrade erfarenheten. Och därför är begreppshistorien förvisad till socialhistoriens resultat, för att behålla i blicken den skillnad mellan den svunna verkligheten och dess språkliga vittnesbörd, som aldrig låter sig förenas till en förment identitet.”

Den sista poängen är värd att framhålla, inte minst eftersom den framhålls upprepade gånger av Koselleck själv: språket är alltid mer och alltid mindre än den levda verkligheten. Det som ofta kallas historievetenskapens ”linguistic turn” sågs med skepsis av Koselleck. Dess grundläggande insikter var bara ”till synes innovativa”; dess mer radikala teser, som att all mänsklig erfarenhet är språklig, var enligt Koselleck felaktiga. ”Det som verkligen har hänt”, skriver han, ”är uppenbart mer än den språkliga artikulation som ledde till eller tolkade det som hände.” Mänsklig historia har alltid också utom-, för- och efterspråkliga element.

I sin egen praxis utgick Koselleck därför ifrån att begreppens utveckling dels reflekterar erfarenheter, dels skapar nya möjligheter och förväntningar. ”Emancipation”, som står i centrum för en av uppsatserna i ”Begriffsgeschichten”, är ett sådant exempel. I romersk rätt, där begreppet uppstod, betecknade det en handling genom vilken en pater familias gav upp auktoriteten över (e manu capere) en familjemedlem. Fri och självständig i denna mening gjordes man alltså av någon annan; det fanns ingen rättslig möjlighet att emancipera sig själv.

När begreppet, både som verb och substantiv, senare inkorporerades i italienskan, franskan, engelskan och tyskan uppstod emellertid just denna möjlighet – verbet blev reflexivt. På samma sätt som i romersk rätt innebar emancipation att man blev myndig eller självständig, men i fråga om hur detta myndigblivande gick till antydde användandet av ”emancipation” en uppfattning rakt motsatt den som hade rått i romersk rätt. ”Man skulle kunna våga ställa upp tesen”, skriver Koselleck, ”att uppkomsten av den reflexiva verb­användningen ‘emancipera sig‘ först indikerar, sedan driver på en djupgående mentalitetsförändring.”

Förändringen stannade emellertid inte där. Det nya emancipationsbegreppet kunde användas till att beskriva mer än en återkommande och i grunden ständigt lika­dan generationsväxling. Omkring 1800, när det började användas allmänt, blev det också ett historiskt begrepp. Från och med nu kunde det sammanfatta en historisk process genom vilken grupper och rentav mänskligheten som helhet gjorde sig fri från sin dittillsvarande underkastelse och steg ut ur sin dittillsvarande omyndighet. Som denna process emellertid ingalunda var avslutad, utan snarare uppfattades vara i sin inledningsfas, blev ”emancipation” ett framåtsyftande begrepp; det blev, skriver Koselleck, till ”ett historiefilosofiskt rörelsebegrepp, som indikerade hela processer och hjälpte till att utlösa dem”. Koselleck citerar i detta sammanhang Heinrich Heine: ”Vad är vår tids stora uppgift? Det är emancipationen.”

I emancipationsbegreppets historia finns därmed århundraden av erfaren­heter och förväntningar lagrade. På så vis ger den insikt i emancipationens ”verkliga historia” – men de båda är inte identiska.

Mot Kosellecks ansats, och mot den ­begreppshistoriska ansatsen över huvud taget, har i huvudsak två sorters kritik riktats. Båda är tillämpbara på det just givna exemplet; båda besvaras i ”Begriffs­geschichten”.

Enligt den första är idén att det går att studera enskilda begrepps användning under sekler eller rentav millennier felaktig; begrepp är inte självständiga enheter utan ingår i diskurser eller kontexter, som ger begreppen deras mening. Det är dessa diskurser, inte de enskilda begreppen, som bör vara forskningens objekt.

Just detta gör emellertid, enligt Koselleck, begreppshistorien i praktiken. ”Utan motbegrepp, över- och underbegrepp, följe- och sidbegrepp låter sig inget begrepp analyseras.” Begrepp är med nödvändighet delar av begreppsnät; följer man exempelvis emancipationsbegreppets utveckling kan man inte undvika att notera i vilka sammanhang det används. ”Det handlar bara om”, skriver Koselleck, ”med vilken djupskärpa man studerar källorna.”

Den andra invändningen är att begreppshistorien, såsom den har skrivits av Koselleck och i ”Geschichtliche Grund­begriffe”, har gjorts till ett utpräglat elit­fenomen. Metoden må skilja sig från den tidigare idéhistorieskrivningens, men det är ”the usual suspects” (som Heine) som studeras. Registret i ”Begriffsgeschichten” vittnar tydligt om denna inriktning: Kant, Hegel, Marx och Luther förekommer flitigast. Naturligtvis finner man hos dessa författare begrepp, och begrepp i överflöd – men kan man verkligen med någon trovärdighet kalla deras språk för det politiskt-sociala språket? Borde inte detta snarare vara det vardagsspråk som verkligen talas i politik och samhälle?

I ett utkast till inledning, som Koselleck aldrig hann slutföra men som i fragmentform har publicerats i slutet av ”Begriffsgeschichten”, bemöts också denna kritik. Självklart kan man, skriver Koselleck, förlägga begreppshistorien till vardagsspråkets understa skikt; man kan skriva omfångsrika studier över ett språk som inte följer de fastlagda normerna. Men då handlar det om andra frågeställningar och and­ra intentioner än dem som återspeglades i ”Geschichtliche Grundbegriffe” och i den hittillsvarande begreppshistorien som helhet. ”Begreppshistorien söker”, skriver Koselleck, ”efter höjd- och vändpunkter, som gör det möjligt att undersöka språklandskapet på nytt.”

Både praktiskt och teoretiskt är det därför motiverat att koncentrera sig på de författare vilkas esse är att registrera och framkalla förändringar. De frågor som sysselsätter begreppshistorikern – förändringens tidpunkt, ord, natur och anledning – besvaras bäst genom konsultering av så kallad Höhenkammliteratur: i många fall välkända filosofer, teoretiker, diktare, skriftställare och teologer. Det handlar alltså inte om något generellt motstånd mot det allmänna eller vardagliga, bara om vilka författare som kan antas vara till hjälp för att få de grundläggande frågorna besvarade. ”Frågan om vad som sågs annorlunda före och efter Marx, oavsett på hur goda grunder, låter sig snabbare och klarare avgöras genom skillnaden i förhållandet till Hegel än genom det till de så kallade förvärvsarbetande.”

Nu måste man förvisso inte ha dessa frågeställningar eller avsikter. Likaväl som man kan fråga efter radikal förändring, kan man fråga efter mer eller mindre permanenta fenomen. Likaväl som kan fråga efter reflektion och produktion, kan man studera ett språklandskap där registrering och förändring sker på andra grunder. Kosellecks inledning slutar därför med en plädering för tolerans (för övrigt också ett grundbegrepp): ”Invändningen mot så kallad Höhenkammliteratur eller mot strukturell utläggning av miljoner enskilda språkvittnesbörd kan alltså bara lyda: det finns också andra forskningsvägar, som andra kan föredra.”

Att den väg Koselleck valde, trots de invändningar man kan ha, ledde till betydande historievetenskapliga framsteg kan knappast betvivlas – såväl ”Geschichtliche Grundbegriffe” som Kosellecks uppsatssamlingar, inklusive ”Begriffsgeschichten”, vittnar om begreppshistoriens potential att upptäcka ofta subtila, men avgörande, historiska förändringar. Så sent som förra året grundades en vetenskaplig tidskrift – Contributions to the History of Concepts – vars uttryckliga mål är att göra begreppshistorien, länge en tysk specialitet, till en internationell angelägenhet. Begreppshistoriens potential är, tycks det, ingalunda uttömd.

Trots framgången fann Koselleck begreppshistorien som teori och praktik alltså vara en tvångströja, och arbetade vidare i andra riktningar. I sitt bidrag till Stefan Jordans ”Lexikon Geschichtswissenschaft” (2002) skrev Koselleck: ”Ett problem återstår, som gör konstant omtänkande och omskrivande nödvändiga: historia är alltid mer eller också mindre än vad som kan sägas om den med hjälp av begrepp.”