Räcker det med att skriva om otrohet för att bli jämförd med Tolstoj och Flaubert? Möjligen. I en artikel i The Guardian från i våras, där Anne Enright intervjuades om sin nya bok, ”Den glömda valsen”, konstaterar intervjuaren att jämförelser har gjorts med klassiker som ”Anna Karenina” och ”Madame Bovary”. Enright själv konstaterar i samma intervju att när den nödvändiga konsekvensen av otrohet rent samhälleligt inte behöver resultera i tragisk död och undergång, så blir det mer intressant att göra kärleken till begärets straff; att låta åtrån förvandlas till något annat, som omöjliggör återvändandet till det gamla livet när den ursprungliga hungern är stillad.
Skall man vara noga så är ”Den glömda valsen” en roman om två människors otrohet, men den berättas i jagform av huvudpersonen Gina och det är bara hennes bild av händelserna som läsaren möter. På ytplanet händer det inte så mycket mer än att Gina berättar om hennes och den gifte Seáns historia, från det första mötet fram till den nuvarande gemensamma vardagen. Det är bara att konstatera att det inte någon gång under läsningen insmög sig minsta tanke på vare sig Tolstoj eller Flaubert.
Det betyder å andra sidan inte att romanen saknar förtjänster. Enright är en skicklig berättare, som vänligt men bestämt håller fast läsarens uppmärksamhet. Ginas berättelse vandrar till synes planlöst och ostrukturerat mellan då och nu, där då hela tiden är lite svårbestämt och opålitligt. Enright undergräver och motarbetar alla försök till en sammanhållen kronologi, för att förstärka bilden av det subjektiva och motsägelsefulla i själva projektet återberättande. Det finns bara versioner, och ibland verkar inte ens Gina själv säker på vilken version det är hon vill berätta.
Närvarande genom hela deras relation finns Seáns dotter Evie, som han, vilket klargörs redan i baksidestexten, älskar mest i hela världen. Evies utanförskap, hennes annorlundahet, finns med i berättelsen från början, men vad den bottnar i tydliggörs först i romanens tredje del. Varför den där ägnas så mycket utrymme blir man inte riktigt på det klara med; de speciella banden mellan Seán och hans dotter antyds romanen igenom vara signifikanta för hans och Ginas förhållande, men sättet det framställs på övertygar inte riktigt.
Övertygar gör inte heller Ginas sorgsna konstaterande att Séan inte är samma person med henne som med dottern: ”Jag lyssnar på hur lättsamt han talar med henne och jag tänker: Han brukar aldrig tala på det där sättet med mig. Han håller mig aldrig i handen. Han brukar inte kittla mig lätt för att jag skall flytta på mig. Han brukar inte dansa med mig genom korridoren och böja mig bakåt. Han brukar inte vakna på nätterna och ligga och tänka på mig.”
Att Enright vill gestalta Ginas problematiska styvmorsroll, eller belysa den svartsjuka som hör ihop med den uppmärksamhet som Evie så självklart får, är logiskt. Men problemet är att det är fullständigt självklart att Seán behandlar sin dotter på ett annat sätt än sin partner; motsatsen hade varit både märklig och obehaglig. En jämförelse som den ovan hade kanske fungerat om Gina framställts som en annan sorts person, emotionellt aningslös eller avtrubbad, vilket hon definitivt inte är.
Betydligt bättre är Enright i sina mer generella observationer av begärets och kärlekens mekanismer, och dess mindre smickrande sidor: ”Man tror att det handlar om sex, och sedan kommer man ihåg pengarna.” Osålda hus i finanskrisens kölvatten och otidsenliga äktenskapslagar blir bojor som håller samman där kärleken inte längre gör det. Relationsvardagen, liksom otroheten, är på ytan enkel, förutsägbar och schablonartad. Under ytan är den komplex och egen. Den dubbelheten fångar Anne Enright, i en roman som har både förtjänster och brister.
