Vi har ändå kommit långt. Det är lite lättare nu. Det är min omedelbara känsla efter att ha dykt ner i den ocean av analyser som ryms i antologin ”Efter The Pirate Bay”. Metaforen är inte slumpmässig. Stora delar av den här boken reder ut något av det trassel av maritima termer som styr vårt tänkande kring fildelning och internet. Vi kan ju inte tänka utanför språket, men vi kan försöka se igenom det. Öppna ögonen under vattenytan, om liknelsen tillåts.
Just därför är det så viktigt vilka ord vi sätter på saker, vilka metaforer vi använder. Stefan Larsson, doktorand i rättssociologi, tar i sitt kapitel upp begreppet ”exemplar”, som i den fysiska världen är hyfsat enkelt att begripa. Men vad är ett exemplar på nätet? Vad är en kopia? Datorer gör kopior på allting hela tiden, varje gång du öppnar ett dokument är det ett nytt dokument, som Herakleitos stiger du ner i en ny fil varje gång. Underhållningsindustrin försökte faktiskt initialt kräva betalt för dessa triljoner nya kopior av allting som uppkommer utan att någon ens uppfattar sig hantera något annat än en och samma sak, men det blev för svårt till och med för den.
Lika absurt är det egentligen att betrakta och beräkna alla filer som passerar via The Pirate Bay som ”exemplar” enligt gängse värderingssystem, som Stockholms tingsrätt gjorde för att räkna ut skadeståndet TPB var skyldiga. Larsson visar med en liten uträkning att hela TPB på samma beräkningsgrund skulle ha varit värt 459 miljarder kronor.
Men exemplaret betraktas som verkligt, till skillnad från ”molnet” eller ”piraterna”. Metaforerna fortsätter att förvirra, det märks inte minst genom den tänkta skillnaden mellan streaming och fildelning. Det finns ingenting i streaming-tekniken som gör det omöjligt att spara det man precis tittat eller lyssnat på. Tjänster som Spotify eller Voddler måste bara hoppas att användarna inte använder den möjligheten, för att kunna upprätthålla den språkliga distinktion mellan de två sätten att dela filer som man bygger sina affärsmodeller på.
Både tekniken och språket är hacker-arenor, man kan bända och vrida och hitta nya lösningar för att kommunicera, bygga. Smittorna, som Karl Palmås skriver om i sin text, är sällan lika uppenbara som i språket. Uttryck får fäste, sprids, motarbetas inte sällan av den äldre generationen. Det funktionella ordet som motsvarar ett behov som just då finns i massan vinner terräng. Ingen behöver bestämma om ett ord finns eller inte, om ett hack funkar eller inte. Det finns ingen domstol bortom tidningarnas språkspalter.
Här står både språket och tekniken mot juridiken. Nicklas Lundblad resonerar i sitt bidrag kring konflikterna mellan teknik och juridik och hittar den viktigaste punkten i juridikens tvingande schackbräde. Fälld eller friad, lagligt eller olagligt. Rätten måste skipa ordning, måste fälla avgöranden. Rätten får aldrig säga ”vet inte” eller ”det beror på” för då slutar den att vara rätt och faller samman. Detta passar väldigt dåligt in i sammanhang som språk och teknik där allting ofta är just oklart, fram till dess det blir självklart.
Jag läser den här boken upprymt, närmast fnittrande, och endast en sak bedrövar. Det är 16 män och en kvinna som skriver. 16–1! Det säger väldigt obehagliga saker om både vårt samhälle i stort och om det som kommer att bli ett standardverk om detta vårt digitala tillstånd. För så definierande är de här texterna, så skarptänkta, så initierade. Men nästan bara av män. Man kan rycka på axlarna, se det som en slump, ”det råkade bara bli så”, men ingen som tänker längre än ett genomsnittligt könsorgan kan på allvar tro att det är sant. Sanningen måste tyvärr vara att redaktörerna inte tyckte att det var viktigt. Inte tillräckligt viktigt i alla fall.
