I novellsamlingen ”Det andra målet”, som gavs ut 2007, visade Jonas Karlsson sin förmåga att skildra män som stod vid sidan av tillvaron, utkastade i social och existentiell tomhet. Med strikt ritualiserade beteenden sökte de besvärja sin belägenhet. När inte det räckte ljög de, eller snärjdes i sin egen livslögn.

Tematiken återkommer i Jonas Karlssons nya novellsamling Den perfekte vännen . Där debutboken gärna uppehöll sig vid möten som inte blev av, handlar dock titelnovellen om ett möte som faktiskt sker. Två gamla kompisar ses av en händelse. De träffas igen, men det blir tydligt att båda tagit miste. De trivs tillsammans, men när misstaget uppdagas skapas distans. Jonas Karlsson tecknar vänskapen som kom av sig med en både ironisk och tragisk blinkning. Det är talande.

Den existentiella belägenheten spetsas sedan till i den långa berättelsen ”Rummet”, närmast en novella eller kortroman. Där möter vi ett berättar-jag som drivs av ett uppskruvat kontrollbehov, av vanföreställningar, maktbegär och en monumental självöverskattning. Han konfronterar sina arbetskamrater på skilda sätt, skapar en position där han kan utöva ett dolskt inflytande på sin omgivning.

Ett rum som mannen ofta flyr till blir en sinnebild för konflikten: mellan mannen och kollegorna och mellan deras skilda verklighetsuppfattningar. Ty rummet finns bara i hans föreställning. Mannen uträttar dock ett fantastiskt arbete i ”rummet”. Genom omsorgsfull manipulation verkar det också som om han lyckas förvrida seendet hos de andra. Men tyvärr lider berättelsen av ett mindre lyckat, meningsmässigt alltför harmoniserande slut.

Även i andra noveller handlar det om konflikten mellan skilda seenden. En konstnär får till exempel i uppdrag att teckna av en skulptur i en skånsk slottspark. Han fascineras av den ena figuren, en dvärg. Fast alla andra säger att det är ett barn. Och vad ser åskådaren egentligen i ett spegelnummer på cirkus? Synen och ett gåtfullt försvinnande genererar en sextio sidor lång berättelse där paniken och hallucinationen besvärjs av berättarens associativa ordnande av sin skivhylla. Alla som samlar skivor vet att det enklaste sättet att inte hitta rätt är att ha samlingen i bokstavsordning, men Jonas Karlsson ger en oroande bild av hur skivsamlarens snedvridna logik får ett korrelat i en gungande verklighetsupplevelse.

När Jonas Karlsson är som bäst är han just oroande. Han iscensätter ett subtilt spel med sina gestalters upplevelse. Den rymmer alltid en rest av något annat, något som drar åt andra håll än den nyktra rationaliteten. Men förskjutningen i erfarenheten tycks ofta obetydlig, en liten rubbning som kan rycka undan tillvarons grund.

Eller också blott antyder Jonas Karlsson hotet, innan han med en lätt ironisk vändning återför sin hjälte till vardagen och dess tryggare ordning. Då har gestalten, och läsaren, ändock tvingats skåda ett möjligt bråddjup, aktualiserat av det till synes obetydliga.

Jonas Karlssons noveller får sin betydelse i gestaltningen av tomheten som en omärklig rörelse, i de små förändringarnas förbannelse.