Ja, hur gör man? Och vad är det som är så svårt när två människor träffats och bestämt sig för att de vill ha varandra? Vad är roten till den ständiga oron? Är det klådan i själva uppbrottets möjlighet, att hindren är så små i ett modernt samhälle? Det största brukar handla om bostad.

Kärlek, hur fan gör man? undrar Bob Hansson i sin nya bok och ”frågar dom som vet”. Det är enligt författaren en bok för ”dom som vet att kärleken är enkel men tvåsamheten besvärlig. För dom som bara hade tänkt sig älska lite – men som plötsligt finner sig skrika fula ord vid diskbänken”.

Bob Hansson har valt ut tolv personer att intervjua, eller interljuva som han stavar det eftersom det ska handla om ljuvliga ting. Han vill inte höra om teorier utan om erfarenheter. Och det är vad han får.

Men det blir för mycket akut erfarenhet och för lite kvardröjande insikt. Den finns där hos vissa intervjuade, eller hos alla, men tonar inte fram. När det inte handlar om privatlivserfarenhet har boken en betänklig slagsida mot flum, religion och new age. En ”healer” intervjuas, som dessutom har Hansson som klient vilket gör hennes medverkan tvivelaktig, och två psykoterapeuter som har drag av gurus.

Förre ärkebiskopen KG Hammar höjer samtalsnivån något genom att förhålla sig till kärlekens väsen och undvika att blanda in sitt privatliv annat än som illustration. Möjligen gynnas han av att vara först ut. Men även i övrigt är urvalet lite märkligt. De par författaren träffar är i ungefär samma ålder och nästan alla har konstnärliga eller medieyrken, flera är musiker. Det blir för likartat, och för många pratiga besvärjelser om tillit och kampen för att hålla ihop det.

Hur läsaren ska bedöma och förhålla sig till utsagorna är svårt att veta. Givetvis undanhålls vi de verkliga problemen i dessa par­relationer. Kanske är några av ­intervjusvaren helt förljugna, som det så lätt blir när människan ska tala om hur hon beter sig och gör, men istället talar om hur det borde vara – och samtidigt som hon visar upp sig också måste dölja sig.

Möjligen bidrar det dilemmat till att många av svaren påminner om tipsen och fallen i veckopress och självhjälpsböcker. Kärleks­paren har tagit sig igenom svårigheter men nu är allt bra.

Kärlek är aldrig banal. Att den har det ryktet beror just på att det så lätt blir tomma fraser när man talar om den. Men Bob Hansson tar sitt ämne och sin egen smärta på allvar, och det är det som ändå bär upp den här boken när intervjuerna slaknar.

Mellan varven har han lagt in flisor av sitt eget kärleksliv som det ser ut medan han skriver boken. Det är spännande och jag hade velat veta mer om det.

Och i Hanssons poetiska och naket ärliga ”ordförklaringar” på slutet bjuder läsningen motstånd och texten blir tät och aforistisk. ”Besvikelse är minnet av fantiserad framtid.” Ilska är ”sminkad ledsenhet”. ”Nåden är det som får plats när man ger upp.” ”Ordförklaringar låtsas som om ord är samma sak som vad de betyder. … Man kan sitta på mycket, men inte på ordet stol”. Kanske borde Bob Hansson ha intervjuat sig själv, för det är han som vet.