Novemberdag i utkanten av västra Kyoto. Ett japanskt sällskap samlas utanför ett litet hus i stadsdelen Saganos lummiga landsbygd. Byggnaden är oansenlig med halmtak och pappersväggar. Omgivningen är desto mer storslagen, ett stenkast från Oi-floden vid berget Ogurayamas fot.
Vägen hit från tågstationen i Arashiyama går genom en bambuskog, förbi en skogsinklädd sjö och ett litet risfält som breder ut sig just utanför huset. Intill porten står husets namn på en skylt. Rakushisha, ”De fallna persimonfrukternas hus”, ett namn som det bär ända sedan en stormig natt på 1600-talet, då hela trädgården berövades sin mogna frukt.
På den tiden bodde den japanske poeten Mukai Kyorai här och under många år var huset ett betydelsefullt tillhåll för haikudiktare i hans vänkrets. Merparten av de turister som letar sig hit genom bambuskogen gör det just i fotspåren av en av hans gäster. Vid tre tillfällen i slutet av 1600-talet besöktes Rakushisha av den mest berömda av alla japanska haikudiktare, tillika Kyroais gamla lärare – Matsuo Bashō (1644–1694). Hans haiku om grodan som dyker i en gammal damm, och ljudet som uppstår, är förmodligen genrens mest välspridda dikt. Här i Rolf Aggestams översättning:
Damm! Djup tystnad:
och där en groda på språng –
Blurrrp!
Men Bashō skrev också prosa. Under sitt andra besök vid Rakushisha år 1691 förde han en dagbok som blivit känd som ”Saga Nikki” (Saganodagboken). Den vittnar om några händelsefattiga dagar i Sagano, med dramatiskt väder. Regn, hagel och åska tär på den redan slitna hyddan. Bashō plågas av sömnsvårigheter under nätterna, dåsar under dagarna, och drömmer märkliga och melankoliska drömmar. Han nedtecknar intryck insamlade från promenader i omgivningarna, i små inskjutna haikuer. Bland annat avtecknar sig vindens spel i den intilliggande bambuskogen:
Arashiyamas
bambuskog så tät
vinden slingrar sig igenom
Bashō är ett ovanligt lämpligt föremål för litterär turism. Han tillbringade själv stora delar av sitt liv på resa. Själva resandet är ett av de stora motiven i hans diktning. På resorna förde han resedagböcker, varav flera är japansk litteraturhistoria.
Den korta och mindre kända Saganodagboken utmärker sig genom att vara en dagbok från ett enda tillhåll. Bashōs resedagböcker irrar annars rastlöst från plats till plats. I de flesta ger sig poeten ut under knappa förhållanden med skiftande resesällskap längs ensliga vägar, vallfärdande till så kallade uta-makuras, platser som omskrivits i poesin och därmed upphöjts i den kulturella traditionen. Formen resedagböckerna skrevs på kallas haibun, en prosa genomkorsad av haikudikter. Längs vägen tecknar Bashō glimrande miljöskildringar. De mest minimala detaljer kan ägnas den intensiva uppmärksamhet som haikudikten är.
Bashōs stora klassiker bland resedagböckerna är ”Oku no hosomichi”, som skrevs under den första delen av en resa genom Japans nordliga områden mellan år 1689 och 1691. 2004 utkom den i sin helhet på svenska, i Vibeke Emonds noggranna översättning ”En färd i det inre av landet” Ellerströms). Den finns också representerad i brottstycken i Rolf Aggestams urvalsvolym av Bashō-översättningar från 1974, som nyligen utkom i en utökad nyutgåva – ”Det väderbitna benranglet” (Tranan, 80 s). Aggestams personliga översättningar är en bra ingång för Bashō-novisen, medan Emonds minutiöst noterade översättning är mer matig i längden.
Ingen av de svenska utgåvorna innehåller Saganodagboken som istället finns i engelsk översättning i David Landis Barnhills volym ”Bashō’s journey: The literary prose of Matsuo Bashō” (Suny Press, 2005).
Resandet verkar ha varit en ofrivillig, närmast tvångsmässig sysselsättning för Bashō. Ingenstans uttrycks det tydligare än i den majestätiska inledningen till ”På ensliga stigar genom okända trakter”, som Aggestam översätter dagboken från den nordliga resan. Där förkroppsligar hela universum ett nomadiskt tillstånd:
”Månen och solen är evighetens luffare. Också åren drar förbi. Varje minut färdas, sjömännen driver ombord över haven, hästkarlarna stretar mot ålderdomen med grimman i handen, resan har blivit vårt hem. Och alla de gamla mötte också döden på vägen. Samma vind som driver molnen, drev mig utmed vägarna och uppför kusten och när det nu än började kan jag inte hejda mig.”
Bashōs resor är inga initiationsresor, där den resande lämnar något bakom sig och möter något nytt vid resans slut – ett nytt tillstånd, en gradvis fördjupad insikt. Det finns ingen sådan utveckling i Bashōs resor. Resandet i sig är hemort. Inte ens slutet av Bashōs stora dagbok från den nordliga resan innebär någon hemkomst. En tillfällig sammankomst i goda vänners lag, långt från hemmet, avslutar dagboken. Sedan reser han vidare.
Enligt översättaren Barnhill kunde ett av skälen till Bashōs idoga resande formuleras mer krasst: business. Bashō kom att bli en betydande och stilbildande poet, men för att kunna bli riktigt inflytelserik krävdes att den nydanande skolan spreds. De ständiga resorna var ett handgripligt sätt att underlätta just detta.
En annan orsak till Bashōs resor var kanske att de över huvud taget var möjliga att genomföra. Bashōs vänkrets var stor och spridd. Rolf Aggestam påpekar att de återkommande avsnitt i Bashōs reseskildringar där han beklagar sig över resandets umbäranden, tröttheten och hungern, främst bör tydas som litterära genrekoder. De vallfärdande buddistiska munkarna, Bashōs andliga och litterära förebilder, förde sina resedagböcker under mycket knappa förhållanden. Mycket talar för att Bashō levde ett ganska gott liv på resande fot, hos de många välbärgade vänner och elever som han besökte längs vägarna. Undantaget var den stora resan i det ”inre landet” i norr, en på sin tid farlig och olycksdrabbad färdväg.
Liksom munkarnas resedagböcker är Bashōs stora reseskildring en sorts sightseeing – eller site-seeing. Platsen har en monumental betydelse i Bashōs poesi. Det finns en särskild nerv i Bashōs texter när han står inför en historisk eller omskriven plats och bevittnar ett spår av det förflutna i nuet. Namnet och vittnesmålet bevaras till eftervärlden, skriver Bashō, men platserna förändras eller förloras ofrånkomligt över tid. Häri ligger resandets livskänsla. ”Så kommer jag hit”, skriver Bashō i Emonds översättning, ”till ett minnesmärke som otvivelaktigt är tusen år gammalt och kan med egna ögon se in i forntida människors sinnen. Det är en av vallfärdandets behållningar, glädjen att leva”.
”Vi bor ingenstans i universum”, skriver Bashō på annat ett ställe i samma dagbok. Detsamma går inte att säga om Bashōs poesi. Den bor överallt där den skrivs. Ofta i en och samma rörelse väcks den av, skrivs vid och besjunger platsen där poeten befinner sig för ögonblicket. Haibun-formen vittnar om påtagligheten i diktarens platsskrivande. Haikudikter lämnas längs vägen som fysiska spår; Bashō nämner flera gånger de små diktlappar som han spikar fast på de platser där de tillkommit.
Innan han lämnar Sagano och Kyorais ”De fallna persimonfrukternas hus” packar Bashō ihop sina saker och fångar det melankoliska avskedet i en sista bild:
Försommarregn
spåret av en diktlapp
riven från väggen
