Maximal känsloflykt med hjälp av marijuana, rohypnol och slagsmål. En strategi för att slippa ta itu med vardagsutmaningar som att plugga eller skaffa jobb. Eller för den delen att nå några som helst mål utöver att fixa nytt gräs och rulla nästa joint.

Karaktärerna i Hassan Loo Sattarvandis debutroman Still ­lever slackerliv som hamnat i en ändlös loop av destruktivitet utan kraft att förändra sin situation.

–De har fastnat i en ond cirkel av tristess. Ett planlöst vardagsliv som är omöjligt att ta sig ur. De vet inte hur de ska göra, ­säger författaren när SvD möter honom i Solna centrum.

Några minuters promenad från den inglasade shoppinggallerian vi möts i ligger Blåkulla. Områdets blåa miljonprogramshus utgör den del av Hagalund där större delen av boken utspelar sig. Där bor även Hassan Loo Sattarvandi själv sedan barnsben. Men han vill inte träffas i Blåkulla eftersom det ”inte finns något bra ställe att sitta på”, fast framför allt för att nyfikna grannar och bekanta skulle göra det svårt för honom att koncentrera sig på vårt samtal.

Just komponenterna miljonprogramsområde och bokens ­Hagalundsslang, där många uttryck är lånade från romani, har resulterat i förhandsskriverier som ”Bonniers har lyckats hitta en ny förortsskildring […] Det blir intressant att se om Sattarvandi kan hålla liv i den här genren som i vissa fall visat tecken på att halka in i klichéer och hiphopliknande gangsterskildringar”.

–Jag förstår på allvar inte vad man menar med det. Jag kan inte komma på ett enda exempel på böcker med ”hiphopliknande gangsterklichéer”. Det skulle vara Snabba cash, kanske. Men jag förstår inte vad skribenten menar, säger Hassan Loo Sattarvandi som är desto mer nöjd med Rasmus Malms krönika i Göteborgs-Posten där det slås fast att ”Still är en klockren berättelse om klass”.

Vad handlar boken om?

–Jag har fått frågan så många gånger och svarat lite olika. ­Ibland ”om ensamhet” eller ”utan­förskap”.

Varför kan romanfigurerna inte ta sig ur sin situation? Vad är problemet?

–Jag tror att man efter ett tag slutar tro på sig själv eller att det finns vägar ut. Det ville jag skriva om. När den känslan kommer har man jävligt svårt att ta sig ur en vardag av planlöst drivande. Det är ytterst få som lever så. Eller som vill leva så.

Ändå blir den som föreslår studier eller besök hos arbetsförmedlingen hånad. Personerna i Still hjälps åt att hålla varandra nere.

–Ja, det där destruktiva tar över. En form av rädsla för att om någon försvinner kommer till slut en vara kvar ensam. Det är väl naturligt och finns i alla sorters grupperingar, säger Hassan Loo Sattarvandi och kommer att tänka på filmen Good Will Hunting.

–Filmens huvudperson är ett mattegeni och känner sig skyldig att vara kvar hos sina gamla vänner. Vad man än tycker om filmen så tilltalade historien mig. Att man har möjlighet att göra något annat, men känner sig skyldig vännerna att inte göra det. Det blir som ett svek.

Har du själv känt så?

–Nej, jag känner inte att jag gjort det, men förstår känslan. Att man tvingas ta på sig vissa krav som i många fall ingen ställer på en men… jag vet inte om jag varit med om det… har du?

Hassan Loo Sattarvandi drar ut på svaret och försöka istället rikta om fokus mot SvD:s reporter, jämnårig och uppväxt i samma kommun, vilket leder till en utvikning om vilka verkliga ­hagalundare som fått låna ut sina namn åt bokens profiler: den ­lovande basketspelaren, bråkstaken, den stora romska släkten…

Hur mycket av dig och dina ­polare finns med i boken?

–En bit. Absolut. En del av mitt sociala bagage finns i berättar­jaget.

Har du kräkts så där mycket som bokens Nemo?

–Ja, säger Hassan Loo Sattarvandi med ett skratt.

I Still gör romanfiguren Saladin ett utfall mot medelklassen, medier och tidningen Gringo: ”…varenda jävla människas erfarenheter i förorten blev en produkt som såldes ut till medelklassen av medelklassen”.

Själv fick Hassan Loo Sattarvandi grov klassångest första gången han började plugga litteraturvetenskap. Dåligt självförtroende resonerar han idag: ”Jag blev så klart nervös när jag kom in i ett rum där inte en enda hade samma bakgrund som jag”. And­ra försöket gick bättre och efter en förlagskunskapskurs och ett bartips från Stig Larsson visste han exakt vilken förläggare han ville ha. En som sökte nya former, berättelser och kunde tänkas uppskatta hans manus. Och han fick sin vilja igenom.

Plus att du visste att ”ingen vill vara här men alla vill göra ­pengar på oss”?

–Det där är från min bok! Ja, det är skitbra. Det citatet kan du ha med: ingen vill vara här, men alla vill göra karriär på oss.