En man i sina bästa år får plötsligt nog. Vardagen står honom upp i halsen; präktigheten, konsumtionshetsen, mediebruset, barnen, frun, villan, rubbet. Han måste ut och bort, och således blir han rebell, en tvättäkta norsk rebell, vill säga, som flyttar ut i skogen, ensam, dräper älg och yxar till en totempåle. Hans namn är Doppler och han är huvudperson i Erlend Loes nya roman Doppler. Som börjar bra. Texten lever, och tanken, ungefär som något okänt nytt i den vida glipan mellan Tomas Tidholm och Henry David Thoreau.
Känslan står sig en liten stund, några sidor i alla fall. Sedan tröttnar jag. Absurdismen blir snart nog alltför grov och gapig och samhällsanalysen visar sig vara grund som ett fågelbad.

Den flyktige Doppler vill vara ensam i skogen med sitt folkförakt, men misslyckas kapitalt på grund av att omvärlden hela tiden tränger sig på.
Den förste som tar sig in i hans tält är älgkalven Bongo. Också han är ensam sedan den hungrige Doppler knivdödat hans mor, och hur det nu är så uppstår tycke dem emellan. Pikant och småkul, men inte mer.
Senare ansluter även Dopplers femårige son Gregus, inbrottstjuven Järnroger, en vilsekommen moderat samt en herre vid namn Düsseldorf, bitter son till tysk soldat. Stundtals är det rena lägerskolan.
Skogsbacken där Loes antihjälte tryckt ner sina tältpinnar ligger passande nog på bekvämt promenadavstånd från Oslo, varför Doppler ledigt kan stjäla vad han behöver i andras källare, terrorisera motionärer och idka byteshandel i närmsta snabbköp. Han besöker till och med ett föräldramöte i skolan där hans tonårsdotter går, men gör ingen vidare lycka med sina propåer om att ungdomarna borde få supa mer på helgerna för att undslippa den duktighet han själv så länge plågats av.

Att Erlend Loe är en fullt utvecklad ironiker har vi vant oss vid, likaså att han är som fixerad vid att sprätta dynga på det han uppfattar som typiskt norskt. Senast det begav sig, i romanen ”Expedition L”, var det Thor Heyerdahl som fick en släng av sarkasmerna, och den här gången är det, förutom duktigheten i sig, allt möjligt från Ibsen och 17:e maj till tyskhat och värdelösa fotbollstränare. Och kanske, vad vet jag, ska vi se den skogstokige enslingen med yxa i hand mer som nidbild i Hamsuns hemland än som bara en festlig figur.

Dock är ”Doppler” inte mycket till roman. Det friska tempot kommer av sig, som sagt, varefter tugget går på tomgång, och de puerila infallen tycks mig kräva en halvgången tonårshumor som jag för dagen inte riktigt lyckas uppbåda. Ett genomgående stråk av samhällskritik, duktigaste sorten, som svenskt helylle, förtar det renodlat anstötliga och burleska. Och vice versa. Den som vill angripa samtidens pladder med annat pladder spelar ett högt spel. Ibland, som här, alltför högt.