När det är dags att summera förra årets serieutgivning står det klart att mangaboomen i stort sett är över. Endast Bonnier Carlsen av de större förlagen håller i med ”Naruto” och ”One Piece”, men estetiken dröjer sig kvar hos en del svenska serieskapare och några mindre förlag, som Ordbilder och Gloria, har börjat ge ut japanska serier i mer begränsad skala.
Kanske har dessa förlag insett något som de större har missat: den minskade försäljningen behöver inte betyda att läsarna har tappat intresset för manga, utan att man vill ha något annat än den typ av långa bokserier som under några år totalt dominerade seriemarknaden för barn och unga.
Ett exempel på en framgångsrik så kallad svensk manga eller pseudomanga är Oskar Ekman och Carolina Carromic Ståhlbergs ”Bleckmossen: Sjöhästens hemlighet”, en fristående prequel till ”Bleckmossen Boys” som publicerades som följetong i Kamratposten. I detta äventyr hamnar tonåringarna Emil och Amir mitt i ett gangsteräventyr där hela Bleckmossens existens mer eller mindre står på spel.
Fart och action genomsyrar berättelsen, vilket förstås passar det japanska serieuttrycket. Ståhlbergs bilder uppvisar en imponerande precision och hantverksskicklighet, men det är något i överföringen till svensk förort som gör att det inte fungerar fullt ut. Det är spännande, men i slutändan lite överlastat.
Bildmässigt fungerar då ”Stenväktaren”, första delen i fantasyserien Amulett från Kazu Kibuishis studio, bättre. Någon egentlig manga är det inte, men Kibuishi lånar många drag från de japanska serierna. Det man slås mest av är dock stämningsbygget. Skuggor och ljus används effektivt för att locka fram det suggestiva.
Även berättelsen om Emily som hamnar i en parallellvärld, håller vid en närmare granskning och skapar nyfikenhet inför fortsättningen.
Den starkaste trenden i utgivningen är annars att gammalt går igen. Det visar sig framför allt i ren återutgivning – av de närmare 60 serietitlar som gavs ut för barn och unga på svenska under 2011 kan nästan hälften räknas dit – men blicken bakåt finns även i exempelvis Argassos klassikerutgivning i serieform.
Det senaste tillskottet, Charlotte Brontës ”Jane Eyre” (tidigare delar recenserades i SvD 19/7 2011), ligger nära romanen och de konstfulla bilderna har ett anslag som passar det 1800-tal då detta utspelar sig. Men här saknas samtidigt liv. Man kan nästan tala om raka motsatsen till den japanska seriens uttryck när ansikte efter ansikte saknar variation i minspelet.
Inom återutgivningen dominerar samlingsvolymerna starkt, i synnerhet påkostade bokband lika mycket avsedda för vuxna som växte upp med dessa serier. Numera finns allt från ”Bamse”, ”Pippi Långstrump” och ”Mumin” till amerikanska och belgiska serier som ”Asterix” och ”Fantomen” samlade på detta sätt.
Det senaste projektet i raden är Egmont Kärnans ”Don Rosas samlade verk”, en bokserie i nio delar för alla som gillar Disneys ankor och är stadda vid kassa, för billiga är de inte. I de två delar som hittills har utkommit får vi följa Rosas karriär kronologiskt från den allra första serien ”Solens son” (1987), där han tog de första stegen mot att fördjupa Joakim von Ankas gestalt, hans kanske främsta tillskott till ankornas universum.
Bokserien ges ut specifikt för den svenska marknaden och i nära samarbete med Rosa, som själv har skrivit många av kringtexterna.
Även andra nyutgivna samlingsverk har ett innehåll hämtat från 1980- och 1990-talen. I vissa fall märks det knappt, men i Måns Gahrton och Johan Unenges ”Samlade pinsamheter” är stil, innehåll och anspelningar klart daterade.
Jubileumsboken sammanfattar deras 25 år som serieskapare, och vi får följa utvecklingen från de, i ärlighets namn, riktigt taffliga första försöken, via den populära ”Eva och Adam”-serien till ”Livet enligt Rosa”.
Det danska serieundret ”Valhall”, baserat på de nordiska gudasagorna, samlas nu även i bokform. Del 1 av 5 kom i somras (recenserad i SvD 9/8 2011), och nu finns även del 2 ute. Serierna håller hög klass i allt från driv till bildlösningar och linjering, och kringmaterialet är rikt. Framför allt är det inblicken i den kreativa processen via bildmaterialet som lyfter bokserien till något utöver det vanliga. Här finns skisser i tusch och pastell, avfärdade bildidéer, inspirationsteckningar, alternativa omslag, reklammaterial och fotografier från arbetet med den animerade långfilm som kom 1986.
Men seriemediet överlever inte i längden på återutgivning i fina utgåvor, och även om det börjar röra på sig i utgivningen för de yngsta läsarna är utbudet där skralt. Vi har Julien Neels ”Lou!” (Wibom) och serietidningar som ”Tivoli” (Positiv förlag), men det säger en del att den senare med nöd och näppe överlevde ett nedläggningshot genom stödprenumeranter.
Hur kan det komma sig att barnserien i dag inte kommit längre i Sverige? Hur är det möjligt att branschen inte ser detta mediums enorma potential i samspelet mellan text och bild? Det är rent ut sagt märkligt.
