Bröderna. Jonas Burman har teckna omslaget till Mårten Sandéns "Bröderna", här delvis beskuret.
222 s. Rabén & Sjögren
En sommarlovsdeckare är något speciellt. Den passar lika bra för lata dagar på stranden som för dagar i sängen, man behöver inte stiga upp – det är ju lov. Med lite kuslig spänning kan den tristaste regndag i ruffen bli dräglig. En deckare förgyller helt enkelt lovet – lika mycket för den läsande ungen som för dess föräldrar.
Liksom flertalet av dagens vuxendeckare handlar om människor som vi skulle kunna stöta på i vår vardag, utspelas den moderna barndeckaren på vanlighetens skolgårdar, kring idrottsklubbar, i parker och förortskällare. Miljöer där lärare, föräldrar, tränare och skolkompisar kan vara brottslingar likaväl som kompanjoner.
Roligt är att flickorna är väldigt viktiga, eller som Sixten tänker om sin tjejbästis Sunna i Emma Valls ”Upp i rök”: ”hon brukar kunna vrida och vända på allt och komma på helt andra lösningar”. Inte bara flickor får synas, även kvinnor har fått viktiga roller och då inte bara som mammor eller skurkar utan allt däremellan.
Sommarlovsdeckarna låter intrigen skildra en intrikat kamratskapsproblematik av arten vem är bästis med vem, vem vill man fråga chans på och varför vill man bara kyssa vissa. Aktörer och läsare ställs inför moraliska dilemman och får även ibland svårsmälta insikter om vuxnas bevekelsegrunder.
Det handlar vid sidan av deckarintrigen helt enkelt om sånt man kan stöta på i livet till och med på sommarlovet. Sommarlovet är nu, liksom i Enid Blytons Femböcker, barndeckarens tid.
Mårten Sandén har alltsedan han kom med sin första Petrinideckare ”Gömstället” tagit väl vara på sommarlovstraditionen. Men upplägget har en avigsida – såväl hos Blyton som hos Sandén är det i stort sett alltid samma sommarlov. Hjältarna blir aldrig äldre och man får aldrig veta hur det går med deras relationer. Hos Blyton spelar det ingen roll. Hon undviker skickligt i bok efter bok att skildra någonting som skulle kunna göra läsaren nyfiken på en fortsättning. Men då Sandén låter sin berättare Peter bli förälskad i kompisen Lucy blir man nyfiken och man undrar också hur det ska gå för hans tvillingsyster Petra och hennes lite udda klasskamrat.
Eftersom de i varje sommaräventyr verkar vara tolv år får vi dock ingenting veta – de är fångade i fiktionens berättarmönster. Detta är den moderna psykorealistiska deckarens dilemma oavsett vem den är skriven för. Enda möjligheten till en psykologisk fördjupning i ett tidsperspektiv är att blicka bakåt. Ett trick som Sandén använde redan i ”Gömstället” och senare i ”Skatan” och ”Tvillingarna”, då för att förklara skurkens obegripliga handlingssätt. Det har nu gått tio år sedan den första Petrinideckaren kom och med en bok om året blir sommarens Bröderna den tionde.
Och nog är det trots allt tur att inte Peter, hans tvillingsyster och deras kompisar blivit ett år äldre för vart år. Hade de varit tio år äldre hade de aldrig lagt märke till den skruttiga källarbutiken. Och inte hade Peter gått in och köpt myntet som visar sig vara oerhört gammalt och värdefullt. De hade verkligen inte bekymrat sig om att klättra upp i domkyrkan för att spana och inte fått syn på den mystiska mannen med huvan framdragen över ansiktet eller bekymrat sig över att det kom fler män i kåpor ut ur den lilla dörren.
Nej, ingenting hade upptäckts och den udda arkeologiprofessorn hade inte fått veta hur rätt han egentligen hade haft i den avhandling som förlöjligades vid disputationen. Men nu är som sagt Petrinideckarna låsta av fiktionen och kan därför ta itu med det som händer – en historia som står sig väl i jämförelse med Dan Brown och där mystiska förvecklingar rullas upp.
Eftersom absolut intet ska avslöjas skriver jag bara: läs ”Bröderna” och fundera över om det kan vara sant eller bara är fiktion. Hur det än är med sanningshalten sätter storyn i gång fantasin och liksom i de tidigare böckerna är det spännande, grymt och farligt. Ondskan är riktigt obehagligt ond – helt utan förbarmande – men slutet är gott. Så det var en riktig sommarlovsdeckare.
