Elaka Ella, även kallad Sko-Ella, är den ondsinta satkärring som Albertus Pictor har avbildat på kalkmålningar i två uppländska kyrkor, i Almunge och Husby-Sjutolft, samt i Kumla kyrka i Västmanland. Hon är en gammal synderska som inte ens Fan själv kommer åt att straffa, eftersom varken han eller hans hantlangare vågar gå henne riktigt nära.
En helt annan sorts Ella dyker upp i en dikt i Wisława Szymborskas senaste diktsamling, som i Polen kom ut i våras och som redan ett halvår senare nu föreligger i svensk översättning av Anders Bodegård, med titeln ”Här”. Szymborskas Ella är en svart flicka som innerligt ber till Gud och bönar om att få bli ”en vit lycklig flicka”. Och om det inte går att ordna, så är hon beredd att nöja sig med att hennes skapare tar bort ”minst hälften av mig”. Men Ella, som känner sig för svart och för tjock, blir inte bönhörd, i varje fall inte på det sätt som hon i första hand hoppas på.
Gud vill inte gå med på hennes begäran, trots att Ella väcker hans ömhet. Skaparen lägger handen över hennes hjärta, ser djupt ner i hennes hals och stryker henne över huvudet, varpå han istället för att göra henne till viljes lovar att hon efter att ha blivit färdig med sitt jordeliv ska få komma upp till himlen för att bereda sin herre glädje, ”du min svarta tröst, din sjungande kloss”.
”Ella i himlen” är en av alla dessa besynnerligt kluriga dikter av Szymborska, som ju är mästare på att med små försåtliga medel sätta myror i huvudet på läsaren och få dennes tankar in på andra banor än de brukliga.
Vad går dikten ut på?
Går dikten ut på att Gud i godan ro låter Ella be förgäves, eftersom han vet att han efter hennes död kommer att belöna henne desto mer? Eller betyder den att Gud inte bryr sig om att ingripa i denna vår värld, men att han mycket väl kan kompensera oss i en annan och bättre tillvaro?
Eller handlar den om en stackars flicka som inser att hon får finna sig i att vara för svart och för tjock, men hyser förhoppningar om att hon som tröst för sin jordiska olycka ska få komma till paradiset, för att detta inte skulle vara mer än rättvist?
Frågan är förstås om Gud alls finns utanför flickans fantasier. Frågan är också om en människa har rätt att beklaga sig över sin hudfärg. Eller över sin kropp över huvud taget.
Något svar på sådana frågor ska man inte vänta sig hos Szymborska, hon som med både ömsinthet och sylvass ironi gärna skärskådar sina medmänniskors illusioner och mer eller mindre barnsliga förhoppningar om lycka och livsmening. Poeten ställer frågorna. Och låter läsaren fundera vidare efter eget huvud.
Man kan till exempel undra om dikten har något med Ella Fitzgerald att göra, men kan då skämmas för att man associerar så tidspräglat och snävt
Nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta, utbrister Tomten i Viktor Rydbergs juldikt. Så kan man som läsare ofta känna sig inför de tankelekar som Szymborska iscensätter i sin diktning, men likväl känner man sig aldrig förnärmad av att inte fullt ut förstå, helt enkelt därför att denna polska poet aldrig för ett ögonblick krumbuktar sig som en lyriker av den svåra skolan. Hon är alltså ingen sofistikerat finsvår poet, långt därifrån, utan svår bara på det sätt som själva livet kan vara svårt att förstå sig på.
Den nya diktsamlingen innehåller 19 dikter, några längre och andra kortare. En av de längre handlar om hur den 86-åriga poeten möter sig själv som tonåring. Blir det ett lyckat möte? Ja, trots att ingen god kontakt etableras. Tonåringen visar gamlingen några dikter. Den gamla vill korta ner dem och rätta språket här och var. Tonåringen blir otålig och verkar ångra att hon alls har visat gumman något av vad hon skrivit. Hon drar fort iväg: ”Till avsked ingenting, ett opersonligt leende”. Men hon glömmer sin halsduk, ”av äkta ylle, med ränder i färg, som vår mamma har virkat åt henne.”
Och den gamla Szymborska behåller den kvarglömda halsduken: ”Jag har den kvar ännu.” Nästan som en trofé efter mötet med den unga och kaxiga. Det är en fin dikt.
I övrigt handlar dikterna om metafysik, klimpsoppa, dagdrömmar, draghästar och om att det på jordens yta finns miljarder ansikten som vart och ett är annorlunda än alla andra som finns och har funnits och kommer att finnas. Det rör sig kort sagt om en ny och oefterhärmlig diktsamling av denna underbara Szymborska.
