Filmälskaren minns säkert ”Sliding Doors”, filmen där Gwyneth Paltrow missar tunnelbanan efter att ha fått sparken från jobbet. Men så backar filmen, hon hinner med sitt tåg och historien ändrar riktning. Efter några minuter är hon tillbaka vid den stängda tågdörren. Och så vidare i snabba ryck.

Peter Howitts film handlar om hur ett kort ögonblick kan förändra det mesta i en människas liv. Det gör också Lionel Shrivers nya roman Dagen efter. Födelsedagsmiddagen för den kände snookerspelaren Ramsey Acton följs upp i två versioner med intriger inte helt olika dem i ”Sliding Doors”. Två män och två kvinnor möts och komplikationer uppstår.

För mig blev Lionel Shrivers nya roman en besvikelse, förväntansfull som jag var efter att blivit starkt berörd av hennes förra, ”Vi måste prata om Kevin” (se recension i SvD 11/10 2006).

Årets mastodontroman fick mig att tro att författaren ålagt sig, eller blivit ålagd av starka marknadskrafter, att så snart som möjligt pressa ur sig ännu en bästsäljare.

Shriver har också tagit till det i förra romanen välfungerande knepet att använda ett aktuellt amerikanskt drama som motor. I ”Vi måste prata om Kevin” var det amerikanska skolmassakrer, här elfte september-dramat. Men skillnaden är markant: dödsskjutningarna var väl integrerade i storyn, ”nine eleven”-händelserna känns påklistrade.

Endast en mycket tålmodig läsare kommer att ha utbyte av ”Dagen efter”. Omtuggningarna är påfrestande många och historien engagerar inte. Det hjälper inte att Lionel Shriver brassar på med utläggningar om olika engagemang, samhälls- och politiska. Eller att hjältinnan till skillnad från Kevins mamma förskonas från att få barn. Dessutom: snookervärlden som den beskrivs med hjälp av såvitt jag kan bedöma autentiska miljöskildringar och alla gångbara snookertermer kan knappast intressera mer än ett fåtal (svenska) läsare. Möjligen kan det vara intressant för författare att få en inblick i karusellen kring prisnomineringar och utdelningar av litterära priser. Och för popcornälskare att få lära sig nya sätt att krydda popcorn, hjältinnans favoritsyssla vid sidan om sex.

Titeln ”Dagen efter” förbryllar. Medan originaltiteln ”The Post-Birthday World” berättar exakt vad romanen handlar om, sätter den svenska titeln myror i huvudet på mig. Dagen efter är ju en gängse omskrivning för baksmälla. Men baksmällan i ”Dagen efter” infinner sig bara tveksamt för att efter 15 år övergå i ett jolmigt välbefinnande och i funderingar kring det amerikanska uttrycket ”romantic love”, som för övrigt rätteligen borde ha översatts med ”förälskelse”.

Visst, det finns höjdpunkter, det ska inte förnekas. Lionel Shriver har lagt stor energi på de erotiska partierna. Där lyckas hon, liksom i viss mån när hon skildrar andra spännande spel mellan man och kvinna.