”The Atrocity Exhibition”, den brittiske författaren J G Ballards bästa roman och en klassiker inom science fiction-litteraturen, finns nu i en efterlängtad svensk utgåva. Valet av titel, Skändlighetsutställningen, kan möjligen te sig en smula udda. Det engelska ordet ”atrocity” har ju allt mer, i uttryck som till exempel ”to commit atrocities”, kommit att bli synonymt med övergrepp eller våldshandlingar. Och det är också i denna, mera vidgade betydelse Ballard använder ordet.
Konkret handlar det om de bilder genom vilka 1960-talets fixering vid sexualitet och våld kom till uttryck, bilder av skådespelarikoner som Jayne Mansfield eller James Dean fastklämda i de bilvrak de omkommit i eller av förbrända och lemlästade kroppar i spåren av USA:s bombningar i Vietnam. Alltså lika mycket ett konkret som ett visuellt övervåld – våld reducerat till estetik. Det är grundformeln i denna roman liksom i Ballards författarskap över huvud taget.
Den som letar efter ett händelseförlopp, eller ens en konkret huvudperson, letar förgäves. Här finns ingen handling. Eller snarare: de händelseräckor som återges är koncentrerade till korta prosasegment, sällan mer än en halv sida långa. Ballard kallade dem ”condensed novels” för att visa på deras på en gång komprimerade och öppna struktur. Styckena är länkade till varandra men bildar ingen sammanhängande berättelse. Man får i stället intrycket av ett pågående stroboskopiskt flimmer, som av filmsekvenser som klipps upp och fogas samman igen i ständigt nya mönster.
En samlande gestalt lösgör sig dock – i boken kallas han Trellis, Traven, Talbot eller något liknande på T. Han arbetar som läkare på ett mentalsjukhus och är i denna egenskap sysselsatt med att studera eller arrangera de bilder titeln syftar på. Ibland beskrivs dessa bilder som projektioner av hans eget mentala tillstånd, ibland som åskådningsobjekt han förevisar sina elever i pedagogiskt syfte. Ibland som resterna av en havererad personlighet – en visuell dokumentation av en inre sönderfallsprocess.
Exakt vad är inte så viktigt. Effektivt löser Ballard upp inte bara våra föreställningar om avgränsade karaktärer, händelseförlopp, tid och rum, utan också det man i brist på bättre ord kan kalla romanens centralperspektiv. Som läsare svävar man i ovisshet om det man läser är en beskrivning av ett yttre förlopp eller en inre bild. Kroppar och rörelsemönster beskrivs som vore de detaljer i ett abstrakt landskap eller omvänt: konkreta skeenden beskrivs som om de ägde rum i ett virtuellt rum, helt lossryckta från normala föreställningar om tid och rum.
I ett av avsnitten, ”Du:Coma: Marilyn Monroe”, träder Marilyn Monroes överexponerade kropp och ansikte emot oss i så upplöst form att rasterpunkterna i bilden övergått till att bli ett slags abstrakt rumskoreografi, den ”döda vinkeln” i ett helt vitmålat vardagsrum.
Alla bilder som på detta sätt manipuleras och förvrängs i boken ingår på ett eller annat sätt i 1960-talets mediala ikonografi. Det är Ballards tes, utförligt beskriven i en av fotnoterna som åtföljer också den svenska utgåvan av romanen, att 60-talet utgör ett slags medieålderns förstadium. Den splittring av uppmärksamheten som följer med MTV-generationen har ännu inte inträtt. Av vilket följer att 60-talets stora mediehändelser också var kollektiva i ordets egentliga mening.
Det vill säga: de sågs av och omfattades (känslomässigt) av alla. När John F Kennedy sköts 1963 var det inte bara det första presidentmordet som fångades i sin helhet på bild, av amatörfotografen Abraham Zapruder (som har en framträdande roll i Ballards bok); mordet på presidenten blev också en privat angelägenhet för alla, liksom bilden av Jacqueline Kennedys flortäckta ansikte senare upphöjdes till en nationell sorgeikon.
På detta sätt kan man fortsätta att beta av händelse efter händelse – från Marilyn Monroes ”mjuka död” 1962 till månlandningen 1969. Alla finns de på ett eller annat sätt med i denna bok, fast så upplösta att de knappt står att känna igen och med osäkert skärpedjup.
Ovanstående kan möjligen låta teoretiskt i överkant, och visst finns det en dragning åt det övertydliga i Ballards roman. Det finns också något mekaniskt, repetitivt, nästan tvångsmässigt över det sätt på vilket allt i denna bok (från spricklinjer i asfalt till motorvägsviadukter och kvinnosköten) omfattas av samma voyeuristiska blick.
Men om man går in i texten på dess egna villkor, kanske genom att som Ballard själv föreslog läsa boken inte från början till slut utan genom att hoppa från stycke till stycke, märker man snart att varje sakled rymmer en spröd, närmast elegisk poesi. Som om den visuella exponering som bokstavligen dränkte 60-talet i ljus också skapade en egen skugga: ett gåtfullt tomrum i bildens mitt som snarast blir tydligare ju kraftigare strålkastarskenet är.
Något av denna gåtfullhet lyckas också Ballard återskapa i en prosa som är på en gång detaljskarp och luftigt sval och precis. En det sena 1900-talets motsvarighet till de surrealistiska målningar av konstnären Max Ernst som Ballard så ofta refererar till och i några av textfragmenten också verbalt återskapar.
