Varje mord är en tragedi men det är oundvikligt att mord som riktar sig mot samhällets grundvalar väcker en fasa och vrede med vidare omfång. Såsom mordet på John Hron av svenska nynazister. Såsom mordet på Theo van Gogh i Holland i november 2004. Men den gången hände något besynnerligt. Omdömet fördunklades hos dem som kommenterade händelsen. Mördaren blev offer och mordoffret var den skyldige. När de mångkulturella friktionerna blir för svåra att se i vitögat tar man sin tillflykt till de färdiga tankarna, hur bakvända de än är. Filmaren, rabulisten och mediepersonligheten Theo van Gogh hade använt sin yttrandefrihet och tagit strid för frihetliga värden. För det fick han betala med sitt liv. Han sköts ihjäl på sin cykel. Därefter fick han halsen avskuren av en machete som sedan borrades in i hans bröstkorg. En lapp anslogs i samma bröstkorg med en mindre kniv. Dess text uppmanade till ”heligt” krig mot ”otrogna” och till mord på namngivna personer.

Det som borde ha lett till ramaskri och ovillkorliga avståndstaganden vändes i politiska och journalistiska kommentarer, inte minst i Sverige, till motsatsen: mordet på den anstötlige Theo van Gogh var ett tecken på det förtryck muslimerna i Holland led under. Det visade hur intolerant Holland blivit. Inte intolerant såtillvida att en människa hade avrättats på grund av en film han gjort, utan på så sätt att muslimer kände sig otrygga.

Kanske kommer detta förvrängda, automatiserade tänkande värdigt ett totalitärt sinnelag ur samma källa som självcensuren. Mord och hot fungerar. Åtskilliga är de som efter Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali, Theo van Gogh och Lars Vilks avstår från satir och kritik.

Ett mord som det på Theo van Gogh borde leda till rannsakning av värderingarna som ledde fram till det. Istället rannsakas Theo van Gogh och yttrandefriheten och kritik kallas för intolerans. Resonemanget förklär sig som ”nyansering” och ”postkolonial medvetenhet” men är bara nedlåtande, fegt och lättjefullt. Nu utkommer på svenska Ian Burumas bok om situationen i Holland, Mordet i Amsterdam. Theo van Goghs död och toleransens gränser. Den ansluter till strömningen att något måste vara fel i ett land där detta kunde ske: mördaren har inte tagits emot tillräckligt väl. Ian Buruma är en omsusad intellektuell och journalist, född i Holland av en brittisk mor och en holländsk far, numera bosatt i New York där han undervisar på Bard College i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik. För några år sedan skrev han den ytterst intressanta boken ”Occidentalism” tillsammans med ­Avishai Margalit.

I ”Occidentalism” visade författarna hur upplysningsfientliga rörelser uppstår genom att dessa idéer är lockande i sig själva, och därför att man hatar Västerlandets värden som sådana, inte nödvändigtvis för att Västerlandet har förfördelat en. Men det tycks Buruma nu ha glömt. Över ”Mordet i Amsterdam” vilar föreställningen att bara den som farit illa blir fanatisk. Detta utnyttjas självklart av fanatikerna. Vad de än gör kan de skylla på rasismen och intoleransen i det nya landet, med helhjärtat stöd från det automatiserade tänkandet. Det hela är ett intellektuellt moras som inte gagnar någon, allra minst sanningen.

Vid 25 års ålder blev den holländska stugan för trång för ­Buruma och som det ofta blir för utvandrare är allt i det gamla hemlandet honom nu lite pinsamt. Tonen andas en luftig arrogans, stilen är självmedveten och vadderad. ”Med sin satta kroppshydda och yviga kalufs av silvriga lockar ser Mak ut som en välvillig liberal historielärare i någon småstad.” Att översättningen är stel och oidiomatisk rår han förstås inte för men det gör inte saken bättre. Om författaren står i vägen i den språkliga skildringen syns han för lite där han behövs, i analysen. Det hade varit klädsamt om han satt sig själv på spel en enda gång, men han glider ovanpå. Han refererar olika sidors syn på saken men bemöter dem inte utan fäller syrliga påståenden efteråt, när den andre inte kan försvara och nyansera sig.

Också Buruma förringar de katastrofala dimensionerna i mordet på van Gogh. Inte med ett ord nämner han att det leder till självcensur och stryper debatten. Inte med ett ord att det hotar det öppna samhället. Däremot undrar han vad Holland har gjort mot Mohammed Bouyeri som får honom att vilja mörda i guds namn. Det var en konkret händelse som utlöste mordet, filmen ”Underkastelse” som visar kvinnofientliga citat ur Koranen projicerade på en naken kvinnokropp. Relevant kritik kan man tycka, så varför inte också fråga vad Koranen har gjort med Mohammed Bouyeri? Ibland försöker han få det till att den som ivrar för upplysningsvärdena egentligen gör samma sak som den som ivrar för fundamentalistisk islam, båda önskar göra sina värden universella.

Det är ett meningslöst men vanligt trick. Värderingarnas art är givetvis det som ska bedömas. Att båda förfäktas med glöd och en vilja till spridning gör dem inte likställiga. Att önska emancipation åt alla världens kvinnor är inte samma sak som att önska sharialagar åt alla världens kvinnor.

När Buruma talar om bristande tolerans gäller det infödda holländare. Mohammed Bouyeri behöver inte bättra på sin tolerans. Inte heller de muslimer som tar avstånd från mordet men gärna skulle slippa få sin tro ifrågasatt. Författaren drar dessvärre inga slutsatser av uttalanden som Ahmed Aboutalebs, socialdemokrat i Amsterdams stadsfullmäktige, när han säger: ”Huvudproblemet handlar om prioriteringar, det faktum att många muslimer tycker att lagen är mindre viktig än en förolämpning mot profeten.”

De som inte tycker så behöver inte känna sig träffade, men för dem det berör är detta pudelns uppenbara kärna. Ian Buruma förbigår den med tystnad och letar vidare efter förklaringar någon annanstans, hos någon annan som det är ofarligt att kritisera. För säkerhets skull.