Sedan hävdade Larssons TT-kollega Anders Hellberg i en debattartikel i DN att Stieg Larsson minsann inte kunde skriva, och undrade om inte Eva Gabrielsson kanske skulle tillskrivas äran för ”Millennium”-trilogin. Påståenden, motpåståenden, tillbakatagna påståenden och tillbakatagna tillbakataganden har susat genom luften, och att försöka hitta något slags obesmittad objektiv sanning om hur det egentligen var är helt omöjligt, och frågan är om det ens är intressant.

Roten till all uppståndelse är förstås fenomenet ”Millennium”, snarare än dess författare, och när de frågor och diskussioner som egentligen borde röra fenomenet istället börjar kretsa kring författaren är det inte konstigt att debatten hamnar på en tröttsam nivå.

Kurdo Baksi säger i sitt efterord att bilden av Stieg Larsson är helt hans egen, och att boken inte är någon hyllningsskrift. Det Baksi säger sig vilja göra är istället att påminna om Stieg Larssons envisa politiska kamp, som riskerar att skymmas av de skönlitterära framgångarna.

Frågan blir då: lyckas han? Svaret på den frågan blir tyvärr ett nej. I ljuset av debattens olika inlägg kan man dessutom konstatera att fokus knappast hamnat på Stieg Larssons politiska verksamhet, utan på hans person.

Den tyngsta invändningen är förstås hur lämplig boken, i sin form av subjektiv vänskrift med svepande biograferande inslag, kan vara som påminnelse om en livsgärning. Hur och varifrån Baksi hämtat sin information om det som inte rör den egna vänskapen med Larsson framkommer aldrig. Inte heller får man någon förklaring till hur han så ledigt kan återge långa samtal mellan sig själv och Larsson i dialogform, och självklart undrar man hur det sagda så precist kan vara Larssons egna ord. Som minnesskrift över Larssons livslånga arbete mot rasism och extremism är boken dessutom varken tillräckligt grundlig eller tillräckligt omfattande.

Baksis ambition att ge en bredare bild av Stieg Larsson än den som enbart rörde deras vänskap och samarbete leder till att den ganska tunna boken gapar efter för mycket. Bokens behållning är inte Baksis spekulationer om hur saker kanske var, eller möjligtvis förhöll sig, utan de ställen där han faktiskt berättar om det som rörde deras relation. Resultatet blir därför tyvärr mer av förvuxet antologibidrag än genomarbetad bok.

Att Baksi ville skriva om Stieg Larsson är förståeligt. I slutet av boken berättar han om hur ”Millennium”-böckernas segertåg över världen påverkat även hans eget liv. Men kanske skulle han ha givit skrivprojektet ytterligare tid och eftertanke istället för att ge ut något som varken är hackat eller malet.