Mörker, regn, dimma, storstad, neonljus, sunkiga barer. Fala och fallna kvinnor, nedsupna och cyniska privatdetektiver som i grunden är idealistiska män. Ja, det är ett slentrianmässigt försök att sammanfatta några av grundingredienserna i den populärlitterära formel som kallas hårdkokt deckare. Eller noir. Eller något annat. Men bakom klichéerna, som fortfarande odlas, ömsom kärleksfullt, ömsom ironiskt eller kritiskt, sjuder det av förnyelse.
Som i alla subkulturer älskar dess konnässörer att käfta om genrens väsen. Något man tack och lov inte gör särskilt mycket i den nyutkomna antologin om samtida noir. Det är en välmatad volym med 13 essäer om ny hårdkokt kriminalfiktion. Redaktörens förord redogör föredömligt kort för en del av experternas olika favoritkonflikter; om vad som skall krävas för att något skall få räknas in i genren eller inte (om det nu är en genre), om noir skall stavas med eller utan e på slutet och så vidare. Sådana frågor är livsluft för de verkliga kännarna, som trots imponerande kunskaper ju ibland tenderar att helt enkelt snöa in och förfalla till ett slags juvenilt och inte så lite grabbigt kalenderbiteri.
Det tycker jag alltså man undviker här, trots att såväl deckarförfattarna som står i fokus som dess porträttörer har en stabil manlig majoritet även i denna antologi. Urval kan alltid diskuteras. Men syftet med en bok av detta slag är ju i grund och botten ett enda: att locka till läsning. Och det lyckas man med. Mixen mellan mycket kända och föga kända författare är välavvägd. Givetvis återfinns här texter om genrens nutida superstars, James Ellroy och Dennis Lehane. Något annat vore ju direkt pinsamt. Bra texter är det dessutom.
Ett fyndigt och lyckat grepp är att låta en av Sveriges få deckarförfattare som verkligen kan göra anspråk på epitetet originell, Kristian Lundberg, skriva en inkännande och initierad essä om Lehane, för att omedelbart följas av en text av Joel Eriksson som skärskådar just Lundbergs egensinniga och nattsvarta deckarsvit om Malmö. Överlag håller bidragen i antologin god kvalitet. Man kan lära sig en hel del nytt om gamla favoriter som James Lee Burke och Sara Paretsky, men också få lödiga presentationer av ännu icke översatta författare som Vicki Hendricks och Megan Abbott.
Antologin fyller inte minst en viktig uppgift som en påminnelse om kriminallitteraturens enorma diversifiering, rikedom och fortsatta potential, detta i en tid då man i vårt land av förståeliga skäl ibland kan känna sig hjärtligt trött på just deckare.
