Varför idoliserar extremhögern Iran? Varför har den tyska ultrahögern en försonlig inställning till DDR? Varför har kommunalpolitikerna i Södertälje varit så undfallande mot Nationaldemokraterna?
Sådana frågor ger utgångspunkten för radiojournalisten Christoph Anderssons reportagebok ”Från gatan in i parlamenten”. Den är rappt skriven, och författaren växlar dramatiskt mellan två scener, den svenska och den tyska. Det handlar om två partier på den yttersta högerkanten, det tyska Nationaldemokratiska Partiet (NPD) med rötter i 60-talet och de svenska Nationaldemokraterna, en utbrytargrupp som tyckte att Sverigedemokraterna blivit alltför blödiga.
De tyska nationaldemokraterna har haft framgångar i två delstatsparlament, i Sachsen och Mecklenburg-Vorpommern. Deras svenska broderparti har haft två platser i Södertäljes fullmäktige under två mandatperioder. De tyska framgångarna beror delvis på att högerextremisterna har delat upp valen mellan sig. Ett tar hand om en delstat, ett annat parti tar hand om en annan eller EU-valet. Den svenska ultrahögern är däremot splittrad, vilket beklagas i Tyskland.
Tyskarna beklagar också att deras svenska partifränder inte talar tyska. Ironiskt nog sker kommunikationen partierna emellan på knackig engelska, alltså på ”ockupanternas språk”. Ty den stora fienden är USA, sedan kommer Israel.
Däremot idoliseras Iran. Ahmadinejad ses som ett bålverk mot amerikansk och judisk påverkan. Han förnekar dessutom Förintelsen, vilket stärker hans aktier än mer. I Iran är sexualmoralen stark, och de vet hur de skall hantera homosexuella. Även det forna DDR är ett positivt alternativ till dagens Tyskland. Där försvarades familjen och ”de sociala rättigheterna”, precis som i Nazityskland.
Christoph Andersson följer turerna i de tyska delstatsparlamenten och i Södertälje fullmäktige. Han bevakar högerextrema manifestationer som Salemtåget och det svenska nationaldagsfirandet. Och han intervjuar så många företrädare för de respektive partierna som han kommer åt. Till stor del tycks boken gå tillbaka på radioreportage, vilket ger en stark närvarokänsla. Den är skriven i det nu som skildras, inte från ett sakligt och analytiskt tryggare efterhandsperspektiv.
Det gör att till exempel det tyska partiets utveckling blir konkretare, från framgången via juridiska processer om förskingring och en ledande partiföreträdares innehav av barnpornografi till de senaste årens splittring.
Splittringen gäller vilken taktik NPD skall följa. Mot den radikala, öppet nazistiska falangen står de kostymklädda, de som med ett svenskt 50-talsord kan kallas salongsnazisterna. I den senare falangen finns också den svenska affärsmannen Patrik Brinkmann, som utmanar partivännerna med att se islam som det stora hotet. Han vill därför knyta närmare kontakt med den israeliska ultrahögern. Andersson ser en liknande konflikt i Sverige, mellan de proisraeliska och islamhatande Sverigedemokraterna och de proiranska Nationaldemokraterna. Brinkmann vill också att NPD skall överge asakulten och finna ett forum i kyrkan. I fredagens DN rapporterades för övrigt att Brinkmann nu har lierat sig med den antiislamska rörelsen Pro NRW i Nordrhein-Westfalen.
Andersson ger en bild av de högerextrema rörelsernas framväxt, och han kommer dem så nära att han kan visa hur det bakom den demokratiska fasaden döljer sig ett oförblommerat judehat och djupgående sympatier för nazismen. Han problematiserar också frågan om bemötandet. I de tyska delstatsparlamenten har de demokratiska partierna fryst ut högerextremisterna. I Södertälje kom de överens om att göra detsamma, men mer än en gång har de fallit för frestelsen att driva igenom egna förslag med stöd från Nationaldemokraterna.
Reportagekaraktären är stark i Christoph Anderssons bok. Det gör att analysen ibland tunnas ut. Kanske hade författaren inte heller behövt göra så många jämförelser med det tyska nazistpartiet NSDAP på 30-talet. Likheterna är uppenbara, och det finns en risk att Andersson skriver läsaren på näsan. Invändningarna skall dock inte skymma att boken är angelägen läsning, både inför och efter det stundande valet.
