I ett klassrum i Holland under det tidiga 70-talet sitter den tioårige Frank Westerman . Hans lärare framme vid katedern drar ner en karta där kontinenter och hav, städer och floder breder ut sig. Men kartan saknar något. Här finns bara figurer och former (ett gult fält, en röd kvadrat, en blå slinga) och det är upp till eleverna i sina bänkar att namnge, ordna och ta kontroll över det avbildade landskap som möter deras blickar.
Detta skulle kunna lyftas fram som en urscen ur en viss modernitet, där kartläggningen och domesticeringen av det okända utgör ett ständigt hägrande löfte. För den unge Westerman står hågen särskilt till det område som väntar strax öster om det hemtama Europa. Och mer specifikt kommer den blivande agronomen, journalisten och författaren att dras mot det Kaspiska havet och en undflyende bukt med namnet Kara-Bugaz, eller ”Det svarta svalget”, som också var titeln på den bok från 1932 av Konstantin Paustovskij som kom att armera hans attraktion.
En bok föder en annan, och Westermans essäbok Själens ingenjörer från 2002 är en fascinerande historia. Dess ämne är (minst) tvådelat. Å ena sidan handlar det om den modernisering som Stalin en gång ville genomdriva, med våld, och i synnerhet om hans omfattande vattenbyggnadsprojekt. Å andra sidan erbjuder boken en omläsning av den sovjetiska litteraturen, och framför allt den ideologiska ordmanufaktur som under några decennier kommenderades fram som ”socialistisk realism”.
Men styrkan i ”Själens ingenjörer” (det namn Stalin gav ”sina” författare) ligger i att den inte utgår från en färdig ståndpunkt kring denna litteratur. Westerman är nyfiken. Han ska göra en resa, och han vill undersöka något. Han ska ta sig till Kara-Bugaz, som på vissa senare kartor försvunnit och som därmed framstår som ett lika undflyende mysterium som ett barndomsminne. Har bukten torkat ut? Var den från början en fiktion?
För att orientera sig läser han alltså en rad verk som ofta är hopplöst idealiserande och förfalskade, men som även kan rymma gnissel och spår från andra verkligheter, bortom den som den sovjetiska regimen ville spegla sig i. Han färdas längs Volga och han besöker gamla dammbyggen och de orter som en gång skapades som knutpunkter i ett tekniskt system, och som symboler för en samhällelig omvandlingsprocess, men som idag är att likna vid rester och ruiner. Han söker upp och stöter på människor – forskare, ingenjörer, taxichaufförer, barn och släktingar till författare – som han talar med och som ibland kan öppna en bakdörr in i historien. Och han gör det utan att förlora vare sig nyfikenhet eller vaksamhet.
Westermans sätt att skriva, hans sätt att kombinera resandet och läsandet i ett försök att förstå sin omvärld, påminner framför allt om Bruce Chatwins böcker. Här finns en oemotståndlig kombination av barnets begär – man läser om något och vill, bara måste åka dit! – och en kritisk granskning, som sätter berättandet i rörelse.
Och utan tvekan genererar det en uppslukande läsning, som lär en något nytt. Om det postkommunistiska Ryssland, om den stalinistiska diktaturen, om de monstruösa byggprojekten och om deras ödesdigra konsekvenser för miljö och befolkning, men också om den sovjetiska litteraturen under 30- och 40-tal (Gorkij, Paustovskij, Platonov, Pilnjak och andra) och om hur den till förbluffande stor del var en litteratur om vatten och vattenbyggnad.
Som följeslagare på sin resa har Westerman för övrigt en märklig teori som han tog till sig under studieåren: historikern Karl August Wittfogels sammankoppling mellan politiska diktaturer och stora bevattningssystem. Nu kommer denna inte att bli någon förklaringsmodell, utan snarare just en följeslagare eller ett avstamp för frågandet och sökandet. Till slut hittar Westerman också fram till Kaspiska havet och Kara-Bugaz-bukten. Men, för att hedra en poetisk klyscha: det är vägen dit, och den rikedom av iakttagelser som den framkallar, som räknas.
