Sitter barfota i köket, lägger boken ifrån mig. Dricker ett glas apelsinjuice. Det ska bli en fin recension. Sådant handlag inspirerar den finlandssvenske poeten Tomas Mikael Bäck till; ständigt närvarande, ständigt här och nu, men också stundvis förlorad i minnen, reflektioner.
Som i dessa rader ur en dikt om hans första folkskollärare, ”folkdemokraten”, i den nya samlingen ”Fantasi C-dur”: ”Hon ville inte förstå vad jag menade/ med ordet ketchup./ Ett onödigt amerikanskt påfund?/ Jag beundrar numera hennes integritet.”
Chopin ansåg C-durskalan så lätt att den var svårast att spela, varför eleven fick öva den allra sist; den ter sig naturlig för ögat, men inte för handens fingrar.
På samma sätt kunde man säga att den enkelhet Bäck eftersträvar och uppnår i sin dikt ger sig först efter ett långt livs vedermödor. Enkelheten gestaltar också en livshållning: ”Regntung lördagsförmiddag/ i Vasa: bara jag/ ute och cyklar.” Man frågar sig försiktigt om ”ute och cyklar” ska tas bokstavligt eller bildligt; det minimala avståndet från det bokstavliga är diktens särmärke.
Fantasi i C-dur är en poetisk reseskildring, där jaget gör en sejour till sina barndomstrakter i Vasa för att cykla omkring och finna ”vägar i det till synes/ välbekanta”. Nya upptäckter, men också nya infallsvinklar på gamla miljöer, händelser och personer. Om Bäcks förra bok, ”Infjärdsbild”, som också den kretsar kring barndomsminnen, lyfter fram fadern, så är det nu modern som står i tur: svensklärare, i elevmun kallad ”Puder-fjompon”, död i cancer sedan 40 år. ”Med sin förnekelse lyckades hon nästan täcka bitterheten.”
Lika viktig är naturen. ”Avlyssnar girigt land-/ skapets vårlighet” lyder bokens inledningsrader. Lyssnandet blir här en form för seendet, för blicken som söker efter mening och finner den i en sorts ”koncentrat”.
Det som koncentreras är dagens intryck, tankarna och bland annat de fåglar som kantar dem. Vädret, exempelvis, utgör mindre föremål för reflektion än en oskiljaktig del av densamma; se där poesins potentiella fördel framom mycken vetenskaplig sakprosa.
Det kan tyckas att C-dur utgör en glad tonart som Bäck försökt hålla sig uppe i, men som här kantas av en dystrare underström och ett gråare väder; hans dikt tycks infinna sig lite på samma sätt som det goda humöret, det är inte självklart, och det märks mellan raderna ibland. Stämningen är något mer sordinbelagd och diktjaget något mer plågat än i de senaste böckerna. Dock kämpas det hela tiden mot just detta; nostalgin, sentimentaliteten, ledan. Och som så ofta hos Bach finns här genomgående en strävan att avsluta i dur.
Det kanske märkligaste är att Bäcks egna dikter följer precis det han säger om att finna nya vägar i det till synes välbekanta. Så fort boken är läst och man bläddrar tillbaka upptäcker man sådant som man inte sett förut och nya sidor av dikter man trodde man hade full koll på. Att se landskap med örat, ”avlyssna”, blir på så sätt en symbol för ett lyhört förhållande till omvärlden; Bäcks dikt lär oss kort och gott att uppleva vår egen omvärld bättre.
