”Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal” är en postum utgåva av Olof Lagercrantz dagboksanteckningar i urval av sonen Richard Lagercrantz och Stina Otterberg, författare till avhandlingen ”Klädd i sitt språk”, om dagskritikern Lagercrantz. Den är dessutom försedd med ett förord av Horace Engdahl.
Dagens Nyheters nuvarande kulturredaktion tycks – att döma av senaste ”Boklördag” som nästan helt ägnas boken – vilja lansera Lagercrantz som sitt varumärke, med en parentes om efterföljarna. ”Vid sidan av” ser ut som gjord för detta. Ska boken följas av fler nytillverkade alster av ”Lagercrantz”, med eller utan inblandning från DN? Jag lusläser de två efterskrifterna och Horace Engdahls förord på jakt efter deras licens. Lagercrantz själv är, att döma av en dagboksanteckning, övertygad om att de en gång ska bli lästa. De ”tillhör offentligheten” som Horace Engdahl hävdar lite mångtydigt, samtidigt som han anför Geijers iakttagelser om Stagnelius ”osnygghet” som en ursäkt i förväg för de läsare som tar illa upp.
Kommer ”Vid sidan av” att påverka Lagercrantz rykte som kritiker? Det är skillnad på de böcker av dagbokskaraktär som Lagercrantz själv gav ut och denna samling av illasinnat skvaller som röjer avundsjukan som drivkraft och Lagercrantz som ännu värre drabbad än hans ”klienter” bland de 17 svenska författare som är bokens ämne.
En del är redan tryckt, annat är nytt. Urvalet svarar mot frågor som länge har ställts om Lagercrantz dom över Nobelpristagarna Eyvind Johnson och Harry Martinson med hela gifthärden av bortförklaringar och bitterhet från de berörda. Såtillvida innebär ”Vid sidan av” en lättnad för det svenska kulturlivet. Det blir nu en gång för alla tydligt hur främmande Lagercrantz var inför autodidakterna under det 1930-tal som var kulmen på deras framgångssaga och på samma gång tiden för Lagercrantz debut som lyriker. Inget säger att han var särskilt mottaglig eller intresserad av att förstå deras budskap, som ju tycktes förpassa hans samhällskretsar till något otidsenligt och dödsdömt. Förklätt till ett slags bakvänt beröm står det i ”Dagbok” från 1954:
”Den värld jag kom från – officerare, affärsmän, högerröstare – tedde sig gammal, uttröskad och steril vid sidan av den verklighet arbetardiktarna varje år segervisst slängde upp på bokhandelsdiskarna. /…/ Vad hade vi andra, från förhållanden och grupper redan tusen gånger kartlagda, tummade och vända, lovordade och utdömda, att komma med vid sidan av denna folkliga friskhet, denna ursprunglighet och spontanitet. Det föreföll mig som svartnade trettitalets rymd bara för oss, inte för arbetardiktarna, vilka väntade ett vårlikt budskap.”
Bortsett från detta klargörande ökar den nya boken inte hans format som dagskritiker. Den förminskar honom till en visserligen skarp iakttagare och en mästare i att formulera sig metaforiskt om diktare. Horace Engdahl talar om Lagercrantz snabbhet – att bilda sig en uppfattning, att formulera sig, att döma. Det är en viktig del av hans kapacitet som dagskritiker. Men den gäller saker Lagercrantz var välinformerad om; såtillvida är snabbheten en illusion.
Det nya, som kräver något av honom, avvisar han inte sällan med åberopande av diverse ”on dits”. Motsvarande ansträngning görs inte för autodidakterna; här slår hans begränsade sociala perspektiv med kraft igenom.
Med flera av autodidakterna har han inledningsvis ett hjärtligt förhållande: Ahlin, Moberg, Martinson. Lundkvist är ett kapitel för sig med Lagercrantz pendlande mellan beundran och irritation. Men dem kan han begripa sig på, de har skrapat med foten för honom åtminstone någon gång. Däremot blir han stående inför Eyvind Johnson som framför en anomali: en anteckning från 1943 talar om en ”människa som jag har svårt att komma underfund med. Både hård och mjuk, både kall och varm, både vidsynt och inskränkt”. Han liknar Karl XII, han ger ”ingenting ut av sig själv”, han är omöjlig att charmera. Det Lagercrantz inte förstår är Johnsons kyla, som han misstänker döljer något. Att detta har något med klass att göra är han medveten om, men då måste det vara Johnsons klass som spökar. Det har inte ett dugg med Lagercrantz egen klass att göra, den är ju så genombildad, kultiverad och korrekt.
Faktum är att Eyvind Johnson aldrig sade ett ont ord om sina anhöriga, fast man hela tiden försökte locka honom att utmåla sin uppväxtmiljö på ett lättsålt sätt. Han var fast besluten att tiga så som Mårten Torpare gör, när hans barndomshem blir föremål för de bildades intresse i romanen ”Avsked till Hamlet” 1930.
Ändå andas Lagercrantz anteckningar om honom en viss osäkerhet, de vill inte forma sig till ett bestämt porträtt. Till och med DN-recensionen av ”Hans nådes tid”, som omnämns i dagboken, är påfallande snål, trots att den formellt är positiv. Lagercrantz söker efter blottor hos Johnson, lyssnar på allt slags skvaller, försöker (två gånger!) avfärda honom som ”landsortsmässig”. Lagercrantz, som på senare tid talade så vackert om litteraturen för envar, söker efter förklaringen till Johnsons ”brist på originalitet och skärpa” och finner att den beror ”på att han inte träffar begåvat folk, att han alltid har fått sitta i periferin” att han inte ”räknar det som självklart att höra till eliten.”
Fanns det en outsagd rivalitet mellan Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson? I synnerhet 1943, då det kanske blev känt att Eyvind Johnson var påtänkt som kulturchef på DN. Johnson avböjde klokt nog, och satte i stället igång att skriva ”Strändernas svall”. Lagercrantz starka förakt för Bonniers – Tor, Kaj och Gerard – tycks hänga ihop med den oförklarliga sympati som präglade Bonniers umgänge med autodidakterna. Förlaget har blivit svenskt via litteraturen ända därhän att det numera blivit ”provinsiellt”; det är kort sagt inte på nivå med Olof Lagercrantz.
