Moderskap har i allra högsta grad varit på tapeten under årets första månad. Felicia Feldts roman om förhållandet till modern Anna Wahlgren lät ett obarmhärtigt ljus falla på allt det mörka, svåra och onämnbara som kan gro i relationen mellan mor och barn. Patricia Lorenzonis bok, ”Mama Dolly. Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien”, avslutas med ett endast ensidigt avsnitt, där en minst sagt dyster bild målas upp. I teorin är modern och dottern dömda till ständigt avstånd, genom att modern påtvingar sitt eget öde på dottern, vilket dottern i sin tur till varje pris måste värja sig ifrån, för att kunna erövra sin subjektsroll.
De sista raderna lyder: ”Där min egen mor finns – bara en kompakt klump av ogenomskinlighet.”
Men bortsett från de sista raderna lyser relationen till den egna modern med sin frånvaro i boken. I stället består den av ett antal texter där Lorenzoni resonerar om moderskapet i stort och dess skilda aspekter; hur det är kopplat till kvinnorollen och till olika samhällens och tiders syn på natur, sexualitet, makt och religion. Ibland blir det personligt, som när Lorenzoni skriver om sin egen längtan efter barn och om rädslor och förväntningar kopplade till ett eventuellt eget moderskap.
Utgångspunkterna för resonemangen spänner lika brett som titeln anger och de populärkulturella referenserna blandas med litterära och antropologiska. Dolly Parton och Freud, serietecknaren Jaime Hernandez och Selma Lagerlöf; den saliga blandningen är en av bokens styrkor.
Modersgestalten i olika religioner, eller kanske rättare de olika versionerna av modergestalten, får en framträdande plats, framför allt i en latinamerikansk kontext. Ett kapitel ägnas moderskapets baksida och närmar sig det vi knappt vill kännas vid; mödrar som dödar sina barn.
Texten om de fyra Alien-filmerna, vilka i stegrande grad utforskar ”gränsen mellan människa och icke-människa, välkänt och främmande”, visar på den kanske mest groteska mor/dotter-relationen av alla, den mellan Ellen Ripley och monstret.
Lorenzonis feministiska och postkoloniala perspektiv gör att ”Mama Dolly” säkert kan vara provocerande läsning för den som inte erkänner andra aspekter på moderskap än de idylliska och könsrollskonventionella. Om man uppfattar Lorenzoni som intressant och övertygande eller som irrlärig och vilseledd hänger förstås också ihop med hur man förhåller sig till de teoretiker som på olika ställen lyfts fram och hänvisas till.
Själv blir jag både upplyft och stärkt av hennes tankar kring moderskapet, oavsett enstaka invändningar och en del upprepningar, och på ett par ställen någon oklart formulerad slutsats. Man måste dock inte hålla med om allt i Lorenzonis resonemang för att uppskatta boken, som pekar i en mängd riktningar att diskutera vidare kring.
