Två fäder, två söner, två böcker. Kanske är det en liten pappaboksrevival som anas när Aleksander Motturi och Johannes Anyuru båda ger ut böcker som handlar om deras fäders respektive livsöden. Slumpmässiga likheter sticker upp huvudet och ger sig tillkänna när man läser böckerna efter varandra, som att båda fäderna växte upp med brutala och misshandlande äldre bröder och att de ibland rör sig på samma platser i Afrika, påverkade av kolonialmakternas agerande.

Men bortsett från de just slumpmässiga likheterna, så är de två böckerna olika varandra. Aleksander Motturi, som debuterade skönlitterärt förra året med romanen ”Diabetikern”, har med ”Svindlarprästen” skrivit en förhållandevis lång och på vissa sätt detaljerad berättelse om den i bedrägliga pengaaffärer nästan osannolikt framgångsrike fadern. John T, John Peter Daniels, Zulfikar Mohammed T – namnen, liksom platserna, var många och skiftande, men hans förmåga att övertyga, komma nära och få som han ville, verkade vara konstant.

Efter att blivit dömd vid Göteborgs rådhusrätt 1969 för ett sol-och-vårbedrägeri involverande två systrar och förhållandevis små summor, och ett antal efterföljande affärer, skulle han 1985 bli känd som Svindlarprästen, efter att nästan ha lyckats lura av katolska kyrkan i Sverige miljontals kronor.

John T:s liv fullständigt dryper av dramatisk potential och mycket av det som berättas framstår som snudd på osannolikt. Men Motturis ambition är inte att göra sensationsskrift i braskande färger, utan snarare att pussla ihop en bild av den gåtfulle och undflyende fadern genom brev, domstolsprotokoll och berättande ur olika perspektiv.

Paradoxalt nog undrar jag om själva behovet av att undvika de spekulativa fallgroparna blir ett slags hämsko, för resultatet blir märkligt livlöst. Både den namnskiftande huvudpersonen och sonen Haqi förblir suddiga i konturerna, och ibland känns det som om Aleksander Motturi, trots ett slags berättandets sårbarhet, ändå håller hela berättelsen om fadern på en intellektualiserande armslängds avstånd.

Romanen känns dessutom ungefär hundra sidor för lång, och i takt med att den framskrider finner jag mig mer uppslukad av frågor kring det som Motturi mer flyktigt berör, som hur relationerna egentligen såg ut mellan John T och hans fruar, syskon, barn och vänner, och hur de förhöll sig till det liv han levde.

Johannes Anyurus ”En storm kom från paradiset” präglas också av ibland nästan osannolika händelser, men i en helt annan kontext. I början av romanen återfinns fadern, i boken kallad P, i ett tanzaniskt förhörsrum. Han misstänks för att vara Amin-vänlig agent, och ingen tror på hans förklaring: varför skulle någon vilja återvända till Afrika från Europa bara för att flyga besprutningsplan?

Längtan efter att flyga och hungern efter flygandet som det lyckligaste av tillstånd löper genom romanen. I återblickar får läsaren möta P i en räcka av bilder, från barndomens Uganda, i händerna på sin sadistiske äldre bror, till utbildningen till stridspilot i Grekland, dit små nationer skickade utvalda unga män som skulle bli stommen i hemländernas flygvapen. Men när Idi Amin kommer till makten genom sin militärkupp 1971 slås framtidsdrömmar och möjligheter i spillror, och för P tar en ofrivillig diaspora sin början.

Efter förhören flyttas P till ett tanzaniskt fångläger och efter en tid vidare till ett annat i djungeln. Fångarna skall vara gerillasoldater, små delar av den större planen att gå in i Uganda och störta Amin. Anyuru fångar, i sin skildring av P:s tid i de två lägren, hur det kaotiska och slumpmässiga präglar upplevelserna i de historiska händelsernas mitt, och hur försöken att se något slags mönster eller mening blir fruktlösa.

Det enda P har att hålla fast vid blir den egna viljan, föresatsen att fly och komma vidare. Men när han, efter en snudd på mirakulös räcka händelser, lyckas rymma och ta sig till Nairobi, uteblir hjälpen. Det är nästan fysiskt plågsamt att läsa om hur tiden som hemlös i Nairobi i allt väsentligt blir en upprepning av lägerlivet.

”En storm kom från paradiset” är en berättelse om en människas öden under ett krig, snarare än en livshistoria, som Anyuru författat på avskalad men nyansrik prosa. Liksom med ”Svindlarprästen” blir den som skildras mer huvudperson än pappa, något som sannolikt förklaras av att båda fäderna verkar ha varit mer frånvarande än närvarande, och att fokus för de båda texterna varit fäderna som personer, snarare än far och son-relationen. Kanske är själva frånvaron det som har lett de båda författarna ut i sökandet, ett sökande som har flera föregångare och som utan tvekan också kommer att ha flera efterföljare.