Aphra Behn, Mary Kingsley, Karen Blixen och Isabelle Eberhardt.
Västerlandets moderna rörliga människa har i århundraden varit manlig, medan en kvinna borde vara livstidsfånge hos någon man, sakna utbildning och möjlighet att försörja sig. Fyra undantag skildras av Moa Matthis i Pionjärer och feminister. Om fyra kvinnliga författare och äventyrare. Kvinnorna är Aphra Behn, Mary Kingsley, Isabelle Eberhardt och Karen Blixen.
Det har dock funnits fler rangskalor. ”I det koloniala kungariket var varje europé en monark som kunde bära sitt vita skinn som en hermelinbrämad mantel.” En vit kvinna ägde ute i världen bland mörkhyade en auktoritet ouppnåelig hemma.
Aphra Behn, framgångsrik och omstridd skådespelsförfattare i restaurationens England, gav år 1688 ut romanen ”Oroonoko”. Som ung hade hon besökt den brittiska besittningen Surinam, mellan Orinoco och Amazonfloden. Där möter i den föregivet dokumentära berättelsen en ung engelsk kvinna en afrikansk prins.
Han har blivit slav, och hans älskade Imoinda är också svart slav. Med sin kungliga börd kan Oroonoko ändå skildras som ädelt tragisk.
En tacksam Virginia Woolf hyllade Aphra Behn: ”Det är hon /.../ som gör att det inte är helt fantastiskt gjort av mig att ikväll säga till er: Förtjäna fem hundra pund om året på er intelligens.” Detta ekonomiska perspektiv hålls levande i boken; bekymret för pengar är en eldröd tråd genom alla de fyra levnadsberättelserna, som över huvud taget grundas i jordnära samhälleliga omständigheter.
Mary Kingsley hade en instängd barndom och måste som vuxen underordna sig en oduglig bror. Men i några ofrihetens gluggar tog hon sig på 1890-talet till Västafrika och skrev sedan om hur hon, en verklig dam i svart klänning och med paraply, klev omkring bland forsar, krokodiler och möjligen kannibaler. Det blev succé, föreläsningsturnéer, mondäna middagsbjudningar i London och akademisk publik i Oxford och Cambridge. Kingsley var självklar imperialist. ”Förmänskligandet snarare än
förfrämligandet” är dock ledstjärna i hur hon skriver om afrikaner, säger Matthis.
Fast kan man ”förmänskliga” dem som redan är människor? Här och där slinter språket i Moa Matthis livfullt diskuterande skildring, med oövertänkt ordval och bildspråk, konstiga syftningar, inkongruenser. Det är som om en pianist med stor uttrycksvilja kastar sig över klaviaturen men själva instrumentet är en smula ostämt.
Engelska fraser får stå oöversatta, regenterna Karl, Jakob och Vilhelm av Oranien benämns med sina engelska namn - författaren är underdånig inför anglosaxisk språkkolonialism.
Längst avsnitt får Isabelle Eberhardt, född på ett ryskt gods, uppväxt i Genève. Iförd manskläder reste hon i nordafrikansk öken, konverterade till islam, rökte kif och drack, var känd som promiskuös, gifte sig med en algerier och försörjde sig på uselt arvoderade reportage.
Karen Blixen försökte med sin svenske baron odla kaffe på en farm i Brittiska Östafrika. När både äktenskap och farm gått i stöpet och hon hemma i Danmark tagit revansch som författare, ingick skildringarna från Afrika i berömmelsen. Matthis gillar inte riktigt Blixen, ”Guds utvalda snobb”. Och den kenyanske författaren Ngugiwa Thiong”o ansåg att ”Den afrikanska farm” en var en av de farligaste böcker som någonsin skrivits om Afrika, för att rasismen så övertygande framställs som kärlek. Matthis lägger till, i en av sina träffande kopplingar, att sexism i Västerlandet också framställs som kärlek.
Ibland blir Matthis lite för rättänkande. Visst var det osolidariskt när Mary Kingsley var emot kvinnlig rösträtt eller Karen Blixen tillhöll unga kvinnor att hellre ”vara” än ”göra”, ett ”recept som Karen själv fått pröva på och som nästan tillintetgjort henne femtio år tidigare.” Men när pionjärerna skildrade kvinnor som patriarkatets leksaker och slavar var det kanske helt enkelt för att de erfarit dem så.
Som bäst är Matthis ferm och osentimental. Hon gillar ju att de fyra omskrivna inte, som så många historiens oegennyttiga döttrar, låtit livet rinna bort i förgrämda anhörigas tårefloder. Boktiteln kallar dem feminister, och att de har varit vägröjare är långsiktigt viktigare än om de visat hänsyn mot medsystrar.
