När forskare nyligen satte kurs mot den lilla ön Sandy utanför Australien gjorde de en förbryllande upptäckt: ön existerade inte, hade aldrig funnits annat än på kartan. Upptäckten blev en världsnyhet. Folk fnittrade och twittrade. Säkert inte bara för att kartjätten Google hade dabbat sig, utan också för att det finns någonting djupt tilltalande i tanken på att det ännu finns platser utanför radarn, där världen fortfarande är ett mysterium.

Den vita fläcken på kartan antyder åtminstone (för att tala med Michel Houellebecq) ”möjligheten av en ö”: en plats för drömmar och utopier. Att minsta kobbe i havet har kartlagts och koloniserats är ju annars en populär klagovisa, inte bara bland dagens charterturister. George Hugh Banning från Kalifornien seglade i början av 1900-talet kors och tvärs över Stilla havet, på flykt undan den moderna civilisationen. Han drömde om att hitta någon orörd gauguinsk paradisö, men allt han fann var öar där ”tuggummipapper och amerikansk accent var nästan lika vanligt förekommande som bananskal och vindens susande i palmbladen”.

Lika besvikna blir de störtade piloter som i Thomas Pynchons roman ”Gravitationens regnbåge” spolas i land på ”Puke-a-hook-a-look-i Island”: av allt att döma ett oexploaterat tropiskt paradis – tills de halvnakna kvinnor i bastkjolar som tar emot dem på stranden stämmer upp en välkomstsång på engelska, ”White man welcome”, till tonerna av en populär amerikansk schlager.

Minst risk att bli besviken löper den som bara reser i tanken. Det menade den franske 1700- talsförfattaren Xavier de Maistre, som i boken ”Resa i mitt rum” talade sig varm för fördelarna med att stanna hemma på kammaren med en god bok. ”Den glädje man känner vid att resa i sitt rum, är skyddad för människors rastlösa avund, och den är oberoende av ödets nycker.”

Judith Schalansky, som växte upp bakom järnridån i 1980-talets DDR, har också hon rest i sitt rum. I förordet till sin vackra ”Atlas över avlägsna öar” berättar hon om hur hon som liten satt hukad över sina föräldrars kartböcker, full av längtan efter alla de platser som statliga restriktioner förbjöd henne att besöka. Hennes atlas är en hyllning till dessa imaginära resor med fingret i kartboken, en dagdrömsguide till 50 öar som hon ”aldrig besökt och aldrig kommer att besöka”: från Ensamheten i Arktiska oceanen till Peter I:s ö i Antarktis, som knappt haft fler besökare än månen.

Schalansky, till vardags illustratör och typograf, har själv formgivit boken, som är den läckraste trycksak jag bläddrat i på länge: trådbunden med blekt havsblå pärmar, svart klotryggsband, brandgult snitt och topografiska kartor i samma färger. Så utsågs den också till årets vackraste bok när den utkom i Tyskland 2009. Att det svenska förlaget valt att ge ut den lagom till jul är nog ingen slump. Finare present till bokvänner och kartofiler får man leta efter.

På varje uppslag hittar man en minutiöst avbildad ö, olika geografiska och demografiska uppgifter, en tidslinje som sammanfattar öns historia samt en kort anekdotisk berättelse i den encyklopediska traditionen från Jorge Luis Borges. Schalansky skriver om skeppsbrott och myterier, strandsatta slavar och megalomana erövrare, bisarra skattjakter, misslyckade forskningsexpeditioner och förfelade utopier. Några berättelser bygger på sagor och skrönor, de flesta på fakta.

Om Turkiet, som en gammal skolbok uttrycker det, är ett land ”där det stundom lär gå en smula egendomligt till” – vad ska man då inte säga om ön Deception i Antarktis, där man eldar med pingviner? Eller Söderhavsön Pukapuka, där det enda man bråkar om är huruvida man bör sjunga före eller efter samlag? Här finns gott om kuriosa, men också ett mörkt smygande vanvett och en närmast ofattbar grymhet: kannibalism, mord, naturskövling och massvåldtäkter. De dammiga resejournaler och obskyra expeditionsrapporter som närt Schalanskys drömmar vittnar inte sällan om att sökandet efter paradiset lett raka vägen till helvetet.

Med sina poetiska, lätt absurda berättelser kan ”Atlas över avlägsna öar” föra tankarna till Italo Calvinos ”De osynliga städerna”, där Marco Polo berättar för Kublai Khan om alla städer han besökt under sina resor. Fast här handlar det alltså om fastlandets fotnoter. Calvino hade älskat den. Xavier de Maistre också.