Kristen deckarförfattare, romantisk kokboksförfattare och hårdkokt poet – så skulle man kanske kunna karakterisera Sören Bondeson. Det ger i varje fall en enkel sammanfattning av hans spännvidd. Han har publicerat ett par tre kriminalromaner, en kokbok och två diktsamlingar sedan debuten 1989.
Nu ger han ut sin tredje diktsamling, ”En m3 jord”, där denne stadigt verklighetsförankrade kristne mystiker lyckas bli ännu mer jordnära än någonsin förr. Han har nämligen skrivit en elegant komponerad diktcykel om, just det, en kubikmeter jord.
”To see a world in a grain of sand / and heaven in a wild flower, / hold infinity in the palm of your hand / and eternity in an hour.” Man kan vid läsningen av Bondesons nya diktbok inte undgå att tänka på William Blakes berömda rader.
Bondeson analyserar ingående en kubikmeter jord av sju olika slag: förna, mull, mår, grovmo, blekjord, rostjord och mineraljord. Han lovsjunger så alla de organismer, celler, materier och molekyler och allsköns allehanda som man kan finna i vardera en kubikmeter av dessa jordarter. Det lyriska projektet påminner om Blakes ambition att kunna se en hel värld i ett enda gruskorn. Bondeson vill kunna se hela skapelsens under i en kubikmeter jord.
Var och en av de sju jordarterna i varsin svit om sju dikter som är ordnade efter den kristna tidegärden, alltså de bönestunder som enligt traditionen gäller för olika tidpunkter på dagen. Bönestunderna brukar vara sju till antalet, men benämningarna skiftar. Bondeson håller sig till Laudes, Prim, Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium.
Den numerologiska kompositionen har en innebörd. Inom kristen talmystik är 7 och 12 särskilt heliga. Sjutalet är en symbol för helheten, himmelens och jordens enhet. Sjutalet är en addition av 3 och 4. Tretalets helgd kommer sig av den heliga treenigheten, alltså av själva gudomen. Talet 4 representerar de fyra väderstrecken och utgör en symbol för den jordiska tillvaron. Sjutalet utgör sammansmältningen av heligt och profant. Det är med ledning av denna talsymbolik som Bondeson har komponerat sin diktcykel.
Detta hans nya diktverk är inte bara elegant och innebördsdigert i själva sin struktur. Det innehåller även mycket högklassig poesi, en poesi som handlar både om livet och om döden, om att existera och om att omvandlas till mull eller helt enkelt ”bli bröd åt skiftande matsmältningssystem”. I en sext räknar poeten med att han finner bland annat följande organismer i en kubikmeter förna: ”9 myror, 11 spindlar, 18 gråsuggor, 211 daggmaskar, 220 mångfotingar, 176 mygg- och fluglarver, 25459 hjuldjur, 40044 hoppstjärtar, 19374 kvalster…” och så vidare, i en lång uppräkning.
Hela universum framställs som en enda gigantisk och myllrande kompost. Hur uppkom den? Ett svar ligger i linje med kvantfysikens mystik och sekulära häxkonst: ”Tyngdkraften kokade över och skapelsen var det som hamnade utanför kitteln.” Ett annat svar väcker en ny fråga – var gömmer sig den frånvarande guden:
Det sjuder av slump
och en flock fluglarver
tar sig fram i kastbyarna av silikater.
Exakt så långt är hjärnan
sin egen blinda fläck
och viljan
en efterkonstruktion.
Allt tycks vara förenklade
översättningar av Guds ödemark.
Hur det nu än kan vara med den saken har Sören Bondeson skrivit sin hittills märkligaste bok och en av de mest fascinerande diktsamlingar jag har läst på ganska länge.
