Kvällen är sen. Den gamle litteraturkritikern August Brill ligger sömnlös i sin säng och fantiserar ihop historier åt sig själv. Det nattliga berättandet är Brills bräckliga värn mot tankar som han inte vill släppa in i huvudet, men som obönhörligt pockar på hans uppmärksamhet. Saknaden efter hustrun, mörka minnen, krigets fasor. Och på övervåningen sover hans dotter och dotterdotter, båda plågade av egna demoner och sorger. Tre människor, tre ensamma, sörjande själar i ett hus i nordöstra USA.

August Brills senaste godnattsaga handlar om Owen Brick, en ung man som plötsligt vaknar upp i ett parallellt universum. Där står tvillingtornen kvar i New York och Amerika har aldrig invaderat Irak. Istället har ett antal delstater brutit sig ur unionen efter Bushs diskutabla valseger år 2000, och nu rasar ett blodigt inbördeskrig. Owen hinner knappt ta in att han har hamnat i en ny värld förrän han får ett uppdrag: för att få slut på dödandet måste han mörda den person som fantiserar ihop kriget. Det vill säga August Brill själv.

En bit in i Paul Austers nya roman, Mannen i mörkret , slås jag av tanken att det jag läser skulle kunna vara en skickligt utförd pastisch. En berättelse skriven av någon som leker att han är Paul Auster. Eller kanske av en sorts slugt konstruerad Auster-maskin, en apparat som matats med författarens alla tidigare romaner och som efter några timmars malande, mixande och stötande har spottat fram den här historien, tryfferad med precis de grepp och motiv vi vant oss att möta i den verklige Austers romanvärld. Här finns allt med, det är bara att bocka av: de metalitterära lekarna, borrandet i tvåsamhetens mysterier, de essäistiska utvikningarna, de många sidoberättelserna, det lätta handlaget och de djuplodande frågorna.

Business as usual , alltså. Och ändå inte. Någonting saknas, en sorts gnista kanske. För den här gången är det en tröttare och mer okoncentrerad Paul Auster som för pennan, en som utför sina trollerikonster lite med vänster hand. Det är som att han på måfå plockat ihop ett antal idéer och utkast och knökat in dem i en och samma berättelse, utan att egentligen bekymra sig om ifall de trivs med varandra eller ej.

Att de enskilda delarna ofta är nog så läsvärda – som de skarpsynta och känsliga filmanalyser som den filmintresserade Auster låter Brill och hans barnbarn ägna sig åt om dagarna – lyfter dessvärre inte helheten.

Romanen tuffar ändå på hyfsat bra fram till sidan 131. Där gör August Brill (och Auster) processen kort med Owen Brick och fimpar hela historien om kriget i det parallella USA, och det på ett föga tillfredsställande sätt. Och just som han tänker börja på en ny kommer dotterdottern Katya intassande, kryper ner bredvid honom och börjar fråga ut honom om hans liv. Här byter romanen raskt skepnad och förvandlas till en något långrandig men ömsint berättelse om kärlek, svek, skilsmässa och försoning, om en samhörighet som övervinner allt.

Så somnar Katya, och Brill når slutligen mörkrets hjärta, det minne han ägnat hela natten åt att undvika: den grymma avrättningen av Katyas pojkvän i Irak. Ty Auster vet att berättelser om krig aldrig kan sluta tillfredsställande, och är det något som kan sägas utgöra kärnan i denna splittrade och spretiga roman är det sorgen över vår sargade och konfliktfyllda värld.