För ett par år sedan debuterade Helena Granström med essäsamlingen ”Alltings mått” och sedan gav hon ut ”Osäkerhetsrelationen”, lanserad som en ”versroman” om modern fysik, men den hade lika gärna kunnat karakteriseras som ett prosalyriskt versdrama eller som en blandning av miniessäer och lyriska ordfyrverkerier.
Ja, man vet inte riktigt var man har denna Granström. Till hennes produktion kan nu läggas ytterligare två böcker, den långa essän ”Det barnsliga manifestet”, publicerad i höstas på det nystartade förlaget Ink, och den prosalyriskt utformade kortromanen ”Infans”, som i dag ges ut av Natur & Kultur.
Helena Granström, född 1983, är licentiat i matematisk fysik och arbetar med en doktorsavhandling i detta ämne samtidigt som hon har bedriver skönlitterärt författarskap och är verksam som medarbetare i tidskrifter som Axess, Glänta, Ord & Bild och Divan.
Som diktare är hon originell för att hon förenar vad C P Snow kallade de två kulturerna, den naturvetenskapliga och den humanistiska. Som naturvetare är hon utmanande i sin kritik av rigid rationalism och i sin benägenhet att anlägga humanistiska perspektiv på frågor som brukar vara fredade från sådana förment ovetenskapliga griller.
I essän ”Det barnsliga manifestet” är det barnsligheten hon hyllar, medan hon brännmärker ”vuxendomens” syndafall ner i effektivitetskult och behovsförtryck. Vad hon ägnar sig åt är storskalig civilisationskritik. Hon hänvisar till Kants idé om konsten som lek utan annat syfte än att förhöja livskänslan, likaså till Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” med dess tankar om sublimeringen inte bara som livsnödvändighet utan också som ett ibland neurosframkallande fängelse. Och till ungdomsdyrkaren Gombrowicz. Listan på referenser som Granström jonglerar med är lång: Rilke, Goethe, Rank, Bohr, Adorno, Sklovskij, Lacan, Levinas etcetera.
Dessvärre förlorar hon sig ibland i flyhänta utläggningar av föregångare som även de har hyllat kreativitetens barnslighet. Och man kan undra varför hon inte aktualiserar Baudelaire som ansåg att geni inte är något annat än ”målmedvetet återvunnen barnslighet”, Breton som i sina surrealistiska manifest hyllar barnets lek som ett konstnärligt idealtillstånd eller studentrevoltens ledande filosof Marcuse, fantasifantasten som skrev ”Eros och civilisation”.
”Det barnsliga manifestet” är ändå en härlig läsning, främst i kraft av Granströms muntra ilska och frejdiga attack mot vuxenvärldens inrutade tristess.
En litterär gestaltning av denna tristess ger hon i kortromanen ”Infans”. I fokus för den fragmentariska berättelsen står en ung mor, som genomlider en jagförlust av postmodernistiskt snitt och känner sig oförmögen att kommunicera med sin man och att ta hand om sitt barn, ständigt kallat ”det”. Den unga kvinnan skriver en avhandling i konstvetenskap. Hennes man ägnar sig åt konferensresor.
”Det är det overkliga som gör verkligheten verklig”, tänker den postmodernistiska mamman och sjunker allt djupare ner i vad som tycks vara en blandning av neuros och intellektuell anfäktelse. Mest synd är det förstås om barnet, något som modern till sist motvilligt inser.
”Förstår du inte att det är genom dig som barnet lär sig hur man är en människa?” säger mamman till den fysiskt och mentalt ambulerande fadern. Varken han eller hon kan leva sig in i och känslomässigt anknyta till barnet. Dock börjar modern nervöst öva sig i att vara människa genom att imitera sitt barn, i stället för omvänt.
Granströms kortroman ter sig skrämmande ödslig, men den blir begriplig i ljuset av hennes essäsamling. Den handlar om krampaktig vuxenhet. Man anar vad det är hon vill komma åt, men tills vidare finns det nog skäl att behålla en viss osäkerhetsrelation till hennes skönlitterära ansatser. Essäerna har mera energi, än så länge.
