Mot slutet av andra världskriget, när det tills då fascistiska Rumänien intagits av Röda armén, tvångsdeporterades alla män och kvinnor i åldrarna 17 till 45 ur den tyskspråkiga minoriteten i landet för att hjälpa till med ”återuppbyggnaden” av det krigshärjade Sovjetunionen. En av dem som fick utstå flera år i sovjetiskt arbetsläger var den tysk-rumänska författaren Herta Müllers mor. I det sedermera strängt kommunistiska Rumänien blev det snart tabu att tala om de här deportationerna, och vad författaren Müller särskilt minns av sin barndom är rädslan bakom viskningarna.
En annan tysk-rumänsk medborgare från det tyskspråkiga Siebenbürgen (Transsylvanien) som också tvångsförflyttades till sovjetiskt fångläger i fem år var den sedermera inflytelserike poeten och översättaren Oskar Pastior, som i januari 1945, blott 17 år gammal, forslades bort från sitt hem i Hermannstadt (Sibiu). När Pastior fick nys om att Müller hade för avsikt att skriva en bok om deportationerna, ville han bidra med sina minnen och erfarenheter. Planerna på att skriva tillsammans raserades dock när Pastior plötsligt dog 2006.
Men med utgångspunkt i de samtal och utkast som de trots allt hann teckna ned formade Müller slutligen om texten till den roman i eget namn som nu kommit ut med titeln ”Atemschaukel”.
Ett starkt skäl för Müller att utgå från just Pastiors öde, är förstås att han själv var diktare med förmågan att omvandla sina upplevelser till språk och litteratur. Men även hans kanske något ovanliga känslor inför deportationen var något som måste ha lockat henne: ”Istället för ångest denna hemlighållna otålighet”, låter hon Pastiors alter ego, jagberättaren Leopold Auberg, utbrista i romanens inledning. Rädslan för att staten skulle spärra in honom och hans föräldrar stöta bort honom på grund av hans ”vanhedrande” homoerotiska böjelser, gjorde att han ”ville bort från familjen, om det så också innebar arbetsläger”.
Förskjutningen av perspektiven – från Pastior till Müllers fria tolkning av Pastiors erfarenheter – gör att Müller inte så mycket har skrivit en bok om sin äldre kollegas minnen av fångenskapen, utan snarare skapat en explosiv litterär kärnladdning mellan två olika diktare. Som författare är Müller förstås alltför betydande för att reducera sig till språklig budbärare, och dessutom tangerar stoffet de motiv som Müllers författarskap alltid kretsat kring: förtryck, censur, korruption och exil. Att resultatet i all sin svärta är bländande beror bland annat på att Müller inte förvandlat gestaltningen av oförrätterna till någon sorts ideologiskt instrumentaliserande prosa.
Müller är inte intresserad av politik i det hänseendet, och har aldrig varit någon diktare som indignerat ägnar sig åt rättvisemärkt samhällsengagemang i konventionell mening. Istället omvandlar hon, här med Pastiors hjälp och i enlighet med sina egna litterära metoder i tidigare böcker, de faktiska betingelserna och händelserna till en historia om individens tillblivelse i och genom språket.
Leopold Aubergs tillvaro i lägret – slavarbetet i stenbrotten, hanteringen av kemiska gifter, hungern, tröstlösheten och övergreppen, men också den nära samvaron med medfångarna – transformeras oavbrutet till semantiska upplevelser och upptäckter. Det handlar om att överleva i språket, om att låta orden bli konkreta verktyg för varseblivningen av världen. För Auberg/Pastior (och för Müller) är det först i fångenskapens undantagstillstånd, i arbetslägret huvudsakligen under ”Hungerängelns” herravälde, som den mänskliga naturen framträder på riktigt. ”Hur rör man sig i världen när man inte kan säga mer om sig själv än att man är hungrig”, lyder en typisk tanke ur Aubergs erfarenhetsvärld. Här är det ”hungerorden, alltså ätorden”, som behärskar språket, men med åren också benämningar som ”hemkomst” och tvivlet på att det längre finns någon där hemma som väntar.
Men Leopold Auberg kommer småningom hem igen, till en på en gång välbekant och främmande värld och till omständigheter som är nära besläktade med den existentiellt svårutredda exiltillvaro som Müllers konstrika prosa så många gånger förr vigt sig åt. ”Sedan hemkomstens omfamningar hade ingen i det här huset rört vid mig”, reflekterar den 22-årige Auberg, som i samma stund tar sina första stapplande steg som poet genom att införskaffa ett skrivhäfte till vilket han riktar den inledande meningen: ”Kommer du att förstå mig?”
