Det frodiga och det knotiga. Det över alla bräddar svämmande och det tomma. Det levande ansiktets friska hull och det torkade likets skråpuk. Det är sådana dubbelexponeringar Lars Ahlin avkräver och frigör inom läsaren. Ingen prosaist har så mycket att säga som han om det moderna Sveriges existentiella bakgrundsvärld. Ahlin har påverkat generationer av kända berättare. Bland dem som tydligast skrivit i kamp och i pakt med Ahlin finns Ola Larsmo, Ingemar Nylund, Björn Ranelid, Lars Andersson, Kjell Johansson, Göran Tunström, Kerstin Ekman, Birgitta Trotzig, Sara Lidman och Sven Delblanc. När Ahlin dog 1997 kom ett skred av minnesartiklar, men sedan blev det med vissa undantag ganska stilla.
Tigandet kring hans gestalt bryts nu med besked. Lars Ahlin-sällskapets utgåva av texter om författarskapet från åren 1943 till 2009 är inte bara en receptionshistorisk mönstring av god, ibland briljant litteraturkritik, utan också en levande uppmaning att läsa de stora romanerna igen.
Först, i så fall, texterna före den berömda tystnaden åren 1961–82: ”Tåbb med manifestet”, ”Min död är min”, ”Om”, ”Fromma mord”, ”Kanelbiten”, ”Kvinna kvinna”, ”Natt i marknadstältet”, ”Bark och löv”. Sedan texterna efter återkomsten: ”Sjätte munnen”, ”De sotarna! De sotarna!”, ”Din livsfrukt”, med mera.
Den som följer en sådan uppmaning ställs genast inför samma problem som läsarna då Ahlins böcker var nya. Själva berättandet är ju flertungat, och kompositionen ofta en dialektisk fraktal i skrämmande många skalor. Dels är berättaren som Gris-Lasse i den otroliga historien, i ”Natt i marknadstältet”, om mannen som är en ark och i sin kropp hyser alla jordens djur, ett suckande myller: en berättare som ur sin Sundsvallsvärld drar fram en ändlös gobeläng av häpnadsväckande livsbilder.
Dels är berättaren som det estetiska fabrikat som konstnärinnan Aino i ”Bark och löv” har skapat och förkastar: ”Färgsjoken hänger lösa som köttslamsor och förpestar luften… Jag ser hur själva skelettet torkar och kryper med alla kotorna före in i väggen…”. Liv och död, och mellan dem språket.
Många av essäerna i den nya antologin brottas med dubbelheterna. Ulf Lindes berömda ”Det Ahlinska alternativet” betonar att konstverket varken är en organism eller en spegelbild av livet, utan en i mediet inneboende verklighet vars tilltal just därför innebär en specifik appell: ”Gestalterna får ’mening’ först när man igenkänner krafterna i deras värderingskriser som något som finns hos en själv.”
Motsägelserna blir produktiva i många av bidragen. En 36-årig Birgitta Trotzig framhåller hur viktig Ahlins dualism är för hennes eget skrivande. Sven-Eric Liedman läser Ahlin genom den av nazisterna mördade teologen Dietrich Bonhoeffer och dennes begrepp ”hilaritas”, det vill säga en alla motgångar trotsande glädje som blir tecknet för en form av religionsbefriad kristendom eller kärlekskultur.
Den lutheranskt-socialdemokratiske Ahlin är den svenskaste av alla författare, skriver Olle Josephson, men han är föga uppskattad utomlands. Kanske, tänker jag, kan det ändras: i ett bidrag som ursprungligen riktats till en engelskspråkig publik visar Göran Printz-Påhlson med hjälp av Genettes narratologi att romanen ”Kvinna kvinna” i sin formella stränghet påminner rätt mycket om verk av Borges eller Calvino. Ahlin konstaterade själv med rätta att han föregrep 80- talets postmoderna diskussioner med decennier.
Man kan tala länge om eros och agape, om doplära och om andra kristet-existentiella problemområden utifrån Ahlin. I hans texter väntar överallt frågor som inte kan lösas inom ramen för en epok, en politik eller ett mode. Därav den känsla hans gestalter förmedlar av att leva ”mellan tiderna”, som Gunnar D Hansson skriver i sitt bidrag. Ahlin är ofta särskilt givande att läsa när ingenting blir som man velat, när alla visioner grusas och man skådar tillvaron ”in på benet”, som en BLM-essä heter där Ahlin skildrar en intighetsupplevelse i ungdomen.
Men framför allt – och om detta bär många av bidragen i denna angelägna bok passionerat vittne – är Ahlin en kroppens, platsens, det mänskliga mötets och gemenskapens diktare. Svår om man väntar sig tidsfördriv och enkla svar. Oförglömlig om man ställer sig öppen för sig själv.
