Finns det fortfarande historier att berätta, historier för författare? Historier, som angår andra än författaren själv, förtydligade schweizaren Friedrich Dürrenmatt i sin mästerliga roman ”Med brott benådad”.
Fransmannen Philippe Grimbert har haft en sådan historia att berätta. Den har angått honom själv i allra högsta grad men den angår i lika hög grad hans läsare. För vem av oss har inte plågats av svartsjukans demoner?
”Hemligheten” börjar med en mening som genast griper tag: ”Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror /…/ En storebror, osynlig och underbar.”
En låtsasbror, tänker nu läsaren. Det är ju inte alldeles ovanligt att barn utan syskon förser sig med en sådan. Men så enkelt är det inte i det här fallet. Pojken Philippe har faktiskt haft en bror, en bror undansmusslad till familjehemligheternas land. Philippe växer upp i hans skugga.
Det här hade kunnat utvecklas till ett helt annat drama, liknande det som Joyce Carol Oates skildrat i ”Älskade syster”, berättelsen om en pojke som trängs undan av sin specialbegåvade syster. Men Philippe växer inte upp i ett depraverat USA utan i ockupationens Frankrike, under den svekfulla Vichyregimen, då ingen jude gick säker, inte ens om man som Philippes far Maxime bytt efternamn från Grinberg till Grimbert. Och nu går läsarens tankar till William Styrons fruktansvärda roman ”Sophies val”, där en mor tvingas välja mellan sina två barn: ett ska få överleva och det andra skickas till gaskamrarna. Sophie är ett offer och oskyldig till sitt barns död. Hannah i ”Hemligheten” är också ett offer, men där slutar likheten mellan de två kvinnorna.
Grimbert har dedicerat sin självbiografiska berättelse till föräldrarna Tania och Maxime och till Simon, den saknade brodern. I en epilog berättar han om de överlevande familjemedlemmarnas vandring till Père-Lachaise-kyrkogården i Paris, där faderns aska skall gravsättas i den judiska delen. Han berättar utan sentimentalitet och med återhållen vrede också om den grav Simon till slut fick, en tjock svart bok, tillägnad de franska barn som dött under ockupationen, ett album fyllt med leenden, söndagskläder och stela frisyrer.
Lena Fries-Gedins översättning fungerar men bär spår av brådska. Som när hon låter Maxime och Tania i stället för Maxime och Hannah utväxla sina ringar eller en läkare lyfta upp babyn Simon i sina båda tummar för att testa hans reflexer. Hans tummar ska det naturligtvis vara.
Min sammanfattning: ”Hemligheten” är en av de starkaste böcker jag läst på länge.
