Det är inte enkelt att skriva det våldsamma och blodiga 1900- talets europeiska historia. Övergripande strukturer och långa linjer skymmer sikten för enskilda livsöden. Och omvänt betyder personfixering ofta att de större sammanhangen blir oskarpa. Men historieprofessorn Yvonne Hirdman har hittat ett lyckat koncept genom att blottlägga ett dramatiskt levnadsöde utstakat av seklets katastrofer. Med de stora sammanhangen som orienteringspunkt söker hon sig ned på mikronivå för att skriva sin mammas historia. Och vilken mamma. Charlotte Hirdman föddes i Dorpat 1906 och växte upp bland den tyska minoriteten i det habsburgska väldets sydöstra periferi. I Weimarrepublikens Berlin gifte hon sig med en greve och när Hitler kom till makten flydde hon med en tysk kommunist till Moskva. Senare en kort sejour som spion i Köpenhamn, vidare till Paris för att slutligen nyåret 1940 hamna i Sverige.
Genren är biografins och det privata får stort utrymme. Boken handlar om förälskelse, skilsmässa och dominanta män, men också om krig, etnicitet och ideologier. Storpolitiken hakas naturligt in i den personliga sfären. Förväntansfull kommer Charlotte med sin Heinrich Kurella till Moskva och det förlovade landet. Men förväntan förbyts snart i fruktan. Stalins utrensningar betyder arresteringar, paranoida konspirationsteorier och avrättningar. Kurella tvingas att erkänna fel och göra självbekännelser. Enligt de politiska kommissarierna förstår han emellertid inte sina fel på rätt sätt och de godtar inte hans självkritik eftersom han inte anger namn.
Det är förstås ett existentiellt projekt att skriva om sin mamma. Hirdman påpekar också att hon byggt – inte diktat – sig en mamma. Och så måste det naturligtvis gå till. I boken gör hon nedslag i skrivprocessens samtida funderingar som för att illustrera hur mammas levnadsöde förgrenar sig in i hennes eget liv. Hirdman blir också varse tillfälligheternas och ödets betydelse. En liten förskjutning åt det ena eller andra hållet i händelsekedjan och ”jag skulle inte sitta här”.
Varsamt navigerar Hirdman bland dagböcker, brev, säkerhetspolisens akter, aktuell forskning och romaner. I det rikhaltiga familjealbumets fotografier avläser hon kroppsspråk, minspel och klädstil och lägger därmed till ytterligare pusselbitar. Befriande är att hon inte frestas till fiktionaliseringar. Där källmaterialet tar slut fylls inte på med spekulationer. Här finns inga tillrättalägganden av det förflutna för att få ihop en dramaturgiskt effektiv berättelse. Tvärtom signalerar Hirdman tydligt med ett kanske eller säkert när det saknas underlag i materialet. Kanske tände Charlotte en cigarrett, eller säkert gick hon på Tyska klubben i Moskva.
I Köpenhamn finner hon sin mamma i kretsen kring atomfysikern Niels Bohr. Är det atomfysikerna hon ska spionera på, frågar sig Hirdman. Indicierna hopar sig, men hon ger inget svar. Som läsare är man blott tacksam. Hellre frågetecken än tvärsäkra, föga underbyggda påståenden. Det förflutna är kantat av gåtor som sannolikt aldrig kommer att lösas.
Man glömmer aldrig en mamma, skriver Hirdman inledningsvis. Det är lätt att hålla med. Efter att ha läst ”Den röda grevinnan” glömmer jag inte heller hennes mamma eller inramningen. Skickligt låter Hirdman det privata möta storpolitiken och förmår därmed att i det lilla göra den stora världen synlig. Resultatet har blivit en lysande bok som berör och fängslar.
