Finns det någon stereotyp i svensk samtid som är mer huggen i sten än bilden av den norrländske ensamstående mannen, modell Norrlands Guld eller ”Pistvakt”? Jag tvivlar. Det är lätt att beskriva honom: klädd i Helly Hansen och stövlar, lågutbildad, sävlig på gränsen till trög, talträngd och klumpig i förhållande till kvinnor. Socialantropologen Lissa Nordin har träffat honom och hans vänner under två års fältarbete i Västerbottens inland och pratat med honom om kärlekslängtan. Nu kommer hennes mycket läsarvänliga doktorsavhandling, Man ska ju vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd.

Hon utgår ifrån teoretiker som beskrivit platsens betydelse för identitet och normativitet och beskriver ”sina” män som dubbelt perifera. Glesbygden ligger i det urbaniserade samhällets periferi. På denna plats är tvåsamheten en tydligare norm än i staden, där det så kallade ”singellivet” är en etab­lerad och accepterad livsform.

De ensamstående män som vi möter i boken står i utkanten av periferin, som glesbygdsmän och ensamstående. Lissa Nordin undersöker vad detta gör med deras självbild och handlingsutrymme och hur de förhåller sig till normen (urban, modern, sexuellt aktiv man) och saknaden (drömkvinnan). Framför allt diskuterar hon boken igenom männens svårlösliga dilemma: att hitta ”rätt” kvinna, på ”rätt” sätt för att deras liv på så vis ska kunna bli ”rätt”.

År 1995 kom Carin Holmberg med en doktorsavhandling i socialpsykologi som åtminstone i mina vänkretsar hade en omvälvande inverkan. Bokens skräckinjagande namn var ”Det kallas kärlek”, med tyngdpunkten på den outsagda fortsättningen: ”men är det inte”. Det var första gången som vi på allvar började ta in en avmytologiserad bild av kärleken och begripa vidden av handlingars och föreställningars betydelse i sammanhanget.

Holmberg kan nog klassificeras som en andra vågens feminist och hennes undersökning utgår ifrån en könsmaktsförståelse som innebär att det strukturellt råder en intressekonflikt mellan könen kring om och hur könsrollerna bör förändras. Genom sin intervjuundersökning visade Holmberg hur man och kvinna i ett heterosexuellt förhållande samarbetar för att rationalisera och normalisera obalans mellan könen.

Sedan dess har det kommit en tredje vågens feminism samt en ”oäkting”: queerteorin. Perspektiv är till för att brytas mot var­andra i en komplicerad process som i bästa fall leder till att någon förstår något lite mer än tidigare. För Holmbergläsare och and­ra kärleksgrubblande människor kan jag varmt rekommendera ”Man ska ju vara två” som fortsättning eller varför inte början.

Utan ett queerperspektiv hade Lissa Nordins bok blivit ytterligare ett led i stereotypiseringen av inlandsmannen. Nu blir det inte så. Nordin arbetar medvetet med att kritiskt analysera föreställningar om normalitet. Hon tar stöd av Judith Butler och Pierre Bourdieu i utgångspunkten att heterosexualitet är något som individen ständigt ”gör” snarare något hon/han ”är”.

Därifrån kan hon alltså komma till andra frågor och perspektiv än de som blir belysta av feministisk teoribildning. Hon visar hur männen hela tiden måste parera mot olika ”felaktiga” mansroller i sin strävan efter kärlek och tvåsamhet. I ord och handling söker männen konstruera sig själva som ”riktiga” och ”bra” män, trots att den avgörande ingrediensen saknas, nämligen den kärleksfulla tvåsamheten med en kvinna.

Nordin undviker genomgående att analysera sitt material med hjälp av egna fördomar och åsikter, vilket är ett stordåd i sig, och använder i stället sitt eget varande och görande ”kvinna” som en ibland komplicerande, men lika ofta berikande, faktor i analysarbetet.

Läsaren får följa med på fiske­turer, dans och resor till S:t Petersburg, hon/han festar med grabbarna och dricker kaffe i ensliga byhålor. Skildringarna kan till en början tyckas väl nakna, men det finns inget exploaterande över Nordins text. Medvetenhet och välvilja går som en röd tråd genom boken, vilket gör att männen lika lite som Nordin själv känns alltför avklädda. Det är en fängslande bok om vad, hur och varför kärlek är och bör vara, något som inte bara ensamstående män i inlandet funderar över.