”/.../ det var alldeles samma handlingssätt som fyllde mig med vämjelse för den gamle prästen och med en oändlig ömhet för den unga kvinnan, ja, med en försagd vördnad som inför gudomens närhet.”
Så skriver doktor Glas i sin dagbok, i Hjalmar Söderbergs roman från 1905. Det gäller människor som ”söker vällusten” utan att ”bekymra sig om lyckan”. Driven av denna vämjelse och denna ömhet mördar doktor Glas pastor Gregorius, för att pastorsfrun ska kunna förenas med sin unge älskare.
Det är inte mycket läsaren får veta om Gregorius. Han är omtyckt i sin församling. Inte någon hycklare, enligt hustrun Helga (en term som ändå ständigt återkommer i referat av boken), hans tro är äkta, och han är alltid snäll mot henne. Det är hans närmanden hon vill slippa, inte äktenskapet i sig. Doktorns avsky för pastorn delas dock av hans antiklerikala krogvänner Markel och Birck. De verkar också eniga om att människor som är så feta som pastorn och så
åldriga som 57 år borde avstå från erotik. (Doktorn själv är i sina bästa år, 33, händelsevis jämngammal med sin skapare.)
Bokens obehagligaste person är för den som inte förvillas av berättarperspektivet utan tvekan doktor Glas. Han är en enstöring med sexualskräck, trots sitt yrke äcklad av kroppslighet. En förlossning är för honom värre än en dödsbädd, en nyfödd är något ”vedervärdigt”. I maskopi med fru Gregorius lurar doktor Glas i sin patient först att hustrun är sjuk, sedan att pastorns eget liv står på spel. Mordet är doktorns initiativ: prästen ska bort, utplånas, det gäller att befria jorden från något orent. Det blir till en moralisk plikt, något som krävs av honom för att han ska visa sig mäktig en verklig handling.
Att Tyko Gabriel Glas inte är författarens alter ego annat än åldersmässigt är givet. I ett brev på ålderdomen konstaterade Söderberg att han själv aldrig skulle kunnat handla som doktorn, men att doktorn å andra sidan aldrig skulle kunnat skriva som han själv - en motsägelse i
dagboksfiktionen som undgått kritiken, skojade Söderberg.
I romanen Gregorius återberättar nu Bengt Ohlsson dessa händelser ur pastorns perspektiv. Tiden och miljön är desamma, replikerna identiska i den mån personerna korsar varandras väg, vilket bara sker vid ett fåtal tillfällen. Marginella figurer som exempelvis pastorns gamla mamma får mer utrymme, andra är fritt uppfunna. Berättelsen är i jagform, alltså närmast dagboksframställning i återblickande avsnitt, i romanens nutid det slags förstapersonspresens som ger maximal identifikation hos läsaren.
Att låta Gregorius bli den mer sympatiske är ingen match, vill jag påstå, det följer av sig självt med den nya synvinkeln. Läs det inledande citatet igen - Söderberg säger det ju själv: det handlar om samma sak, samma kärlek. Om den är vacker eller ful beror på betraktaren.
Att göra denne Gregorius levande och trovärdig, det är däremot en svår uppgift, och där blir jag imponerad. Bengt Ohlsson som hittills uppträtt som frän samtidsskildrare, i krönikor,
dramatik och romaner, återskapar ett dåtida Stockholm med konkreta detaljer, han vet att beskriva hur en prästman blir bemött och hur det kan vara att bära på en för stor kroppshydda.
Medan Söderbergs doktor åker till Djurgårdsbrunns värdshus får Ohlssons pastor ströva utåt byggarbetsplatsen Kungsholmen bland hotfulla arbetare. Språket är inte aktivt arkaiserande men en välvårdad normalprosa, rensad från moderniteter (med några få undantag, uttryck som ”det är upp till oss själva” och ”människa” med han-genus).
Det värsta som pastor Gregorius beskylls för i ”Doktor Glas” är att missbruka Gud för sina egna syften, som då han tvingar sig på hustrun ordande om att Gud kanske vill ge dem ett barn. Det kunde ligga nära till hands att skildra denne man som en sexfixerad manipulatör, en pastor à la Knutby. Naturligt vore det också med tanke på att en tidigare roman av Ohlsson hade en våldtäktsman i jagrollen (”Den där lilla stunden av närhet”, 1994).
Men det är inte den vinklingen författaren går in för.
Gregorius framställs som både troende och tänkande, en osäker man, hela livet längtande efter en kärlek som är samhörighet och fantiserande om ett barn att vårda och älska. Mötet med Helga blev avgörande för honom redan då han lärde känna henne som tioårig flicka och greps av drömmen om att få adoptera henne med sin dåvarande hustru. Det inslaget är Ohlssons tillägg: han leker med tanken på Gregorius som pedofil, utan att påstå att en sådan anklagelse vore riktig.
Helga får ingen personlighet alls hos Söderberg, doktor Glas ställer henne bara på piedestal, för att inte säga i blomstervas: ”den lilla kvinnoblomman med det ljusa silkeshåret”. Här är hon av kött och blod, och en tragisk gestalt, en frimodig flicka som förvandlats till en disharmonisk, självkritisk kvinna. Det mest religiöst-sexuellt förvridna i Söderbergs version, att Helga gift sig med Gregorius som botgöring, just för att han var henne motbjudande, det temat använder inte Ohlsson. Hennes motiv utelämnar han helt och skissar ett
inledningsvis normallyckligt äktenskap. (Helgas version återstår alltså att skriva.)
När doktorn har lurat iväg pastorn till Porla brunn, så att han är ur vägen för de älskande i Stockholm, passar Ohlsson på att fabulera själv. Han låter Gregorius möta en ny kvinna och berättar även om hennes olyckliga hemliv, det blir en roman i romanen oberoende av förlagan. Men därmed börjar tidsillusionen vackla: kunde verkligen en kyrkans man i början av 1900-talet överväga skilsmässa och omgifte så lättvindigt? Blir inte hela hans känsloliv alltför samtida? Dessutom vet ju läsaren hela tiden att pastorn inte kommer att gifta om sig utan resa hem igen och råka ut för den otäcke doktorn där i Kungsträdgården - det är nackdelen det, när man knycker en klassisk romanintrig.
En intressant parafras är detta hur som helst. Bara någon gång faller berättaren markant ur rollen, det är på tal om hustruns väninna: ”den sortens väninna som alla kvinnor tycks ha minst ett exemplar av”. Här rämnar Gregoriusmasken och man
igenkänner Ohlssongrinet, krönikören vars bitterheter på temat tjejers väninnor svedde en spalt i DN senast häromveckan. Må vara att könskriget är tidlöst, tonen är plötsligt från fel sekelskifte.
