Jaha, så befann man sig där igen. I takt med att de lätt maskerade självbiografiska romanerna fyller marknaden hamnar man som litteraturkritiker allt oftare i detta dilemma: hur recensera någons liv, någons livsval? Hur bedöma saker som trovärdighet om man vet att större delen av materialet är självupplevt?

Jon Jefferson Klingbergs debutroman Jag tror vi behöver prata faktiskt har länge varit en snackis i den bubblande lilla gyttjepöl som kallas Stockholms medievärld. Boken handlar nämligen om en skilsmässa mellan två högt profilerade männi­skor inom medier och musik. I kretsarna runtomkring dem rör sig – med en florstunn maskering i form av rätt roliga pseudonymer – ett antal identifierbara medieprofiler.

Som nästan alltid när det gäller den här typen av böcker har författaren själv i intervjuer velat tona ner det självbiografiska elementet; ändå är det omöjligt att tänka bort. Inte minst då hans medieexponerade exfru i intervjuer fått frågan om vad hon tycker om publiceringen.

Ja, men alla som inte befinner sig i Stockholms medievärld då? Som faktiskt struntar i vilka huvudpersonerna Kristin och Karl Mikael eller ”kulturjournalisten Willy Hansen” eller ”bloggaren och programledaren Thorsten Ek” egentligen är? Tack och lov finns det ju också några sådana läsare där ute.

”Jag tror vi behöver prata faktiskt” är ett slags tankedagbok om en livskris. Karl Mikaels fru Kristin lämnar honom för en annan och hans kärnfamiljs­värld rasar samman. Det han beskriver är en berg-och-dalbana av motstridiga känslor, varav många är av det mindre tilltalande slaget. Hämndtankar, vrede, självömkan och missunnsamhet genomsyrar huvudpersonen samtidigt som han för­söker inrätta sitt nya liv som deltidspappa och singel.

Framför allt tycks det handla om prestigeförlust. Starkare än saknaden efter livspartnern glöder den primitiva känslan av att ha blivit bedragen – meningar som ”Mannen som stal min fitta” är inte ovanliga. Här finns mycket av den sortens rudimentära känslor, men mindre av ­reflektion och självrannsakan. Exfrun Kristin förblir en suddig figur i utkanten av Karl Mikaels helvete.

En mer djupgående och självrannsakande text hade utan tvekan gett en större läsupplevelse, men nu riskerar jag förstås att sätta mig till doms över huvudpersonens/författarens liv och reaktioner. Den som blivit sviken vet ju att de primitiva känslorna har en tendens att regera. Man sitter sällan ner och reflekterar moget över vad man eventuellt själv kan ha haft för del i att det hela gick som det gick.

Frågan är dock vad man gör med dessa känslor i litterär form. Jag hade önskat att Jon Jefferson Klingberg hade ansträngt sig mer i problematiserandet. Det märks ju att han har begåvning nog att kunna göra det. Han har gjort det väl lätt för sig. Man glider igenom texten lika snabbt som en utekväll bland de mediemänniskor som boken ­beskriver – och på samma sätt undrar man dagen därpå vad man egentligen upplevt.

En välsignelse är att här finns både humor och självironi – och det är mycket det som gör att jag ändå gillar den. Även om den får mig att vilja flytta långt ut i skogen och aldrig mer återvända till storstaden och dess bardiskar.