I den posthuma diktsamlingen ”Avsked” (1957) skriver Sten Selander om ”hur lätt det vore att bli själv den aska/ drömmar kan näras av” – alltså en del av den mylla som alla de glömda författarna och böckerna ute i litteraturhistoriens breda marginal kan sägas utgöra. Visserligen tänker sig Selander dessa drömmar, drömda av andra, som storslagna – ”en arkitrav/ med oförgängligt höga bilder över/ Homeros morgonhav” – och det slags märkvärdigheter är förstås så sällsynta att också den vars aska kan nära dem är unik.

De flesta vill nog ändå bli ihågkomna i sin egen rätt – det gällde för Heidenstam, trots att han i dikten ”Namnlös och odödlig” prisar konstnärens anonymitet, det gällde nog också Selander. Odödlighet förknippad med namnlöshet är sällan åtråvärd, bortglömdhet än mindre.

1883 utkom diktantologin ”Ur svenska sången”, redigerad av Karl Warburg. Den spänner över hela den dittillsvarande svenska poesin, från de anonyma folkvisorna fram till Strindberg och Albert Ulrik Bååth. Bland de 76 namngivna författarna är ungefär en tredjedel i dag glömda – det handlar företrädesvis om 1800-talspoeter.

För en hjärtlös eftervärld är det naturligt att alla dessa en gång respekterade skalder är glömda – lika naturligt som att många av dagens stora namn kommer att vara glömda om hundra år. Och inte finns det någon större anledning att ärerädda vare sig Johan Börjesson eller Assar Lindeblad, Olof Fryxell eller Karl Anders Kullberg, i varje fall inte som enskilda namn. Men kanske har deras verk varit en liten del av den aska som närde några av epokens bäriga författarskap: Viktor Rydbergs, Carl Snoilskys och i förlängningen Strindbergs och 90-talisternas.

Därför bör man med en viss respekt bläddra i gamla antologier, som inte behöver vara särskilt gamla för att rymma namn som fallit i glömska. Alla de som har trängts ut i litteraturhistoriens marginal har på något sätt bidragit till det som faktiskt har blivit livskraftigt. Och bakom de nu glömda finns alla de som knappt uppmärksammades ens i sin samtid och som aldrig fick tillfälle att tala till en eftervärld.

Den nämnde och glömde Johan Börjessons bidrag i Warburgs antologi är en dikt som slutar med den bevekande strofen: ”Så trampen ej oss ringa,/ Oss fagra blomster små!/ Ty hade jorden inga,/ Hvad vore hon er då?” Så kan, inte minst i vår tid med dess Idol-tävlingar och kulturella kapplöpningar, några platta rader från en avlägsen epok bli en del av en mångstämmig kör från alla tider som talar om felslagna förhoppningar och grusade drömmar om åtminstone 15 minuters berömmelse.