Utgivningen av Tage Erlanders dagböcker har nu framskridit till tionde bandet och de är fortfarande lika uppseendeväckande. Den senaste delen täcker året 1959, som kanske inte var speciellt händelserikt, åtminstone inte i storpolitiskt avseende. Ändå är Erlanders dagbok fylld av intressanta upplysningar och reflektioner och sin vana trogen recenserar han sig själv och sina medarbetare med rader av spydigheter. Han är som alltid hårdast mot sig själv och mycket få av hans offentliga tal och framträdanden ger han godkänt.
Hans medarbetare slipper något lindrigare undan, med undantag för Gunnar Myrdal vars talförhet är av sådana proportioner att Erlander upplever den som både plågsam och destruktiv. Dessutom saknar han hos Myrdal en förmåga att lyssna till andras argument och utbrister vid ett tillfälle i frågan om karln överhuvudtaget kan lyssna.
Men det är inte bara det spydiga som är roande och intressant i Erlanders dagböcker, utan att man genom hans dagliga anteckningar, som stundtals kan bli ganska långa och reflekterande, bjuds in i politikens vardag. Man får en sällsynt skarp bild av en politikers liv och de problem det ställer, såväl stora som små. De kan handla om en landshövdingepost eller ett tillsättningsärende vid något universitet. Men det kan också röra sig om upplevelser av genomgripande karaktär som exempelvis läsningen av en skönlitterär bok eller om någon teaterföreställning.
År 1959 var det Gyllenstens roman ”Senatorn” som djupt imponerade på honom och den teater han upplevde starkast var Sartres ”Stängda dörrar” som han sett tidigare men nu såg på Dramaten med Sture Lagerwall i huvudrollen. Han är fylld av lovord över föreställningen och visar sig vara en politiker och statsminister som till skillnad från så många andra inom yrket har ett levande intresse och en fascination inför människans existentiella villkor. Jag är övertygad om att det var denna sida hos honom, i kombination med hans ödmjukhet, som gjorde honom till den lysande statsminister han onekligen var.
Den fråga som dominerade 1959 års politik var ATP. Valet året dessförinnan hade skapat en fullständig jämvikt i riksdagens andra kammare och utan majoritet där skulle pensionsreformen inte kunna genomföras. Under hela våren utgör den kommande voteringen en gnagande oro hos Erlander. Han klagar över sömnproblem, trötthet, småförkylningar och andra åkommor. Till sist löser sig problemet som genom ett trollslag då Ture Königsson, en folkpartistisk arbetare på Götaverken, deklarerar att hans samvete förbjuder honom att rösta mot en tjänstepension för arbetarna. Trots enorma påtryckningar från hela borgerligheten står han fast och nedlägger sin röst vid voteringen och ATP kan gå igenom med en rösts övervikt.
Königssons öde blev inte roligt. Han mobbades ut ur den politiska gemenskap där han tidigare varit välkommen och hyllad och blev därigenom ett tragiskt exempel på att toleransen mot att hävda en egen ståndpunkt aldrig har varit särskilt stark i vårt politiska liv.
Tage Erlander framstår som en av våra stora dagboksförfattare, kanske den störste. Hans noggrannhet, disciplin och breda intressen gör hans dagböcker till en givande läsning även för den som inte är direkt politiskt intresserad. De är ett storverk, inte minst genom att dessa dagliga anteckningar frammanar bilden av en tid och ett samhälle som var en ovanligt solidarisk gemenskap – en gemenskap och en solidaritet som idag gått förlorad.
