Kära läsare, nu kan det avslöjas: det är jag som är den där personen som det ryktas om, den ende inom media som inte har skrivit en deckare. Kvällstidningarna kommer nu att skriva 50 sidor var om detta pinsamma förhållande. Hur kunde det gå så snett? Och hur är det med hyran och tv-licensen?
Det har gått inflation i svenska spänningsromaner. Undantag finns som vi vet, men det rena skräpet, utan vare sig stil eller respekt för intrig och genrens lagar, är desto fler. Alla vill bli miljonärer och travas i de stora metropolernas bokhandlar.
Därför är det desto mer glädjande att i sin hand få en alldeles briljant debutdeckare, ”En osynlig”, författad av kriminaljournalisten Pontus Ljunghill. Han kan verkligen skriva och bortsett från några anakronismer är stilen alltigenom njutbar. Någon gång syns genrens svagheter, som överarbetning, markörer och schabloner. Men det är marginalinvändningar när det gäller en berättelse som verkligen hugger tag.
Den utspelar sig i Stockholm 1928 och i Visby 1953, med ett par besök i 30- och 40-tal. På Djurgårdsvarvet hittas den åttaåriga Ingrid brutalt mördad (jag anar att Ljunghill haft det på sin tid enormt uppmärksammade Olle Möller-Gerd-fallet i åtanke). Varvet är nedlagt (vilket det i verkligheten inte var 1928).
Den unge begåvade kommissarien Johan Stierna sätts på fallet som visar sig vara extremt svårlöst, och givetvis är detta före DNA och datoriserad rättsmedicin à la CSI. Stierna blir besatt av flickans tragiska öde och mötet med hennes mor får honom att brista. En liten begåvad flicka, utan närvarande far, som fått förtroende för mördaren som lockat med henne från Vasaparken med löfte om att hon skall få träffa just sin far. Allmänhetens intresse är stort och betydande resurser sätts in i utredningsarbetet. Stierna blir som så ofta sker i deckare gift med jobbet, fast utan magsår och alkoholproblem. Det påverkar djupt hans äktenskap som, märker man, sakta rinner bort. En personlig tragedi, vemodigt skildrad.
I varvade kapitel får vi både kriminalarnas synvinkel (främst Stiernas) och mördarens. Det är en isande kriminalintrig. Den hårt engagerade Stierna bryts på något sätt ned i sin yrkesroll av fallet.
Det suveräna med romanen är framför allt den lysande Stockholmsskildringen. Jag tänkte efter ett tag att den här författaren har skrivit boken för mig. Den utspelar sig huvudsakligen i miljöer där jag har bott eller bor, på Kungsholmen och i Vasastan. Till och med min hunds favorithäng med extrahusse, Beckholmen och Djurgårdsvarvet, spelar alltså en viktig roll. Pontus Ljunghill har en utomordentlig känsla för atmosfärer och platsens ande, konkret och sinnligt beskriven.
Däremot lyser Klarakvarteren i huvudsak med sin frånvaro, även om det flaggas för dem i baksidestexten. Man ser en förlorad stad framför sig. Författaren gör emellertid ett lustigt litet misstag. Flickan bodde på Upplandsgatan 13 och enligt texten går hon nedför gatan när hon skall till Vasaparken. Eftersom nummer 13 ligger i backen bör det vara uppför. Ursäkta en petimäter, det är ju en bagatell.
Sammantaget kan jag bara konstatera, att här rör det sig för en gångs skull om en svensk kriminalroman som jag ivrigt anbefaller till läsning.
