Jag tänker på alla onda hus jag har läst om de senaste åren. Som om de kommit för att hämnas efter årtionden av hårdhänt renovering. I Amanda Hellbergs tredje roman, den fristående uppföljaren till ”Döden på en blek häst”, lämnar Maja Grå Oxford för det skotska höglandet. Tistelblomman kallar byns invånare det förfallna stenhuset som hon anländer till, men husets historia vägrar man envist att tala om.
Majas nya kärlek Jack har hyrt huset och den första natten sover de med fri utsikt rakt upp i rymden genom ett hål i taket. Maja är barnboksillustratör till yrket men besitter också speciella förmågor att se och höra saker andra inte kan. Huset är hemsökt, Jack är konstnär: ”Det har skrivits stora artiklar om honom, den förunderlige Jack Winter och hans verk, nästan som om han var ett underbarn. Folk från New York och Paris har hört av sig. Det finns ett sug efter honom i konstvärlden nu, han har blivit ett namn och det har gått fort. Kanske för fort.”
Här råder hela tiden ett återbruk av konventioner. Romanfiguren Jack liknar en slutförvaring för alla mans- och konstnärsmyter jag någonsin tagit del av. Hans lynniga kompromisslöshet, passion. ”De stora händerna som vilar tryggt på ratten” när han kör bil. Även den synska pojken, här kallad Adrian, har jag sett förut. I likhet med alla tidigare skildringar av honom är han lika brådmoget snusförnuftig som förtjusande utsatt till följd av sin gåva.
Utöver Maja Grås klärvoajans och aldrig sinande vilja att ta hand om andra har jag inte en aning om vem hon är, hur hon fungerar. Det är som om hon – efter nästan 300 sidor – knappt funnits till. Det, om inte annat, är spöklikt.
I ”Tistelblomman” ryms försöken att finna nyanser i återkommande ”nästan som” och ”som om”. Orden har över huvud taget ingen kontakt med vad de försöker berätta. Kan man inte kräva mer? Jo. Levande människor och ett dito språk, till exempel. Jag är alldeles övertygad om att även en spänningsroman om skotska spöken har potential att vara både just spännande och intressant, men det här husets historia skildras i meningar så torftigt konstruerade att de flagnar och försvinner. Det är maximerad shabby chic i textform, ett sätt för orden att ta död på sig själva och sluta spela någon roll.
