Medan mamma bekymrar sig över sonens hälsa drömmer pappa om semester. Medan mamma steker köttbullar slappar pappa i soffan. Och när mamma ger Lillebror en avskedskram slänger pappa nonchalant iväg ett tjena, tjena. Och sen kommer Fröken Bock som ska ta hand om grabben medan föräldrarna är bortresta. Hon diskar och steker och städar i ett – ända tills farbror Julius anländer för då får hon ju honom att passa upp på. Han fyller genast den bortresta faderns plats och sätter sig således och gnäller i soffan.
Det är Karlsson på taket smyger igen, det är Oscarsteatern och året är 2011. Det är den sistnämnda omständigheten som förvånar. Att man i en nutida adaption av Astrid Lindgrens bok från 1968 inte kommit längre, eller snarare någonvart, i gestaltningen av könsrollerna.
Äsch, invänder någon, man måste väl inte alltid modernisera allt, man kan väl sätta upp en tidstrogen barnföreställning? Det kan man. Det är bara det att det har man inte gjort. Medan könsrollerna konserverats på 50-talsnivå har nämligen mycket annat uppdaterats till 2010-tal: Lillebror har moderna kläder, hans lägenhet i Vasastan är som tagen ur senaste Ikeakatalogen och pappa surfar på Internet. Scenografin är realistisk, lätt identifierbar för den unga publiken, och får effektivt den fantastiska Karlsson att framstå som än mer fantastiskt fenomenal.
Äh, vadå, invänder någon annan, Fröken Bock spelas ju av en man, det är väl progressivt så det förslår? Nej, faktiskt inte. För det första är det ett billigt och lätt kvinno- och transföraktande trick att locka till skratt genom att klä en man i klänning. För det andra tror jag merparten av den unga publiken inte ens märker att det är en manlig skådespelare. För det tredje har skådespelarens kön egentligen ingen som helst betydelse eftersom det är kvinnorollen Fröken Bock som sliter med disk och uppassning och bryter ihop när hennes kycklinggryta inte faller alla manspersonerna i smaken.
Är regissören Staffan Götestam omedveten om vilka muggiga könsroller han reproducerar? Struntar man i det av kommersiella/populistiska skäl – det är ju väl känt att könsstereotyper är lönsamma? Eller vågar man inte peta för mycket i Astrid Lindgrens original?
Jag tror att särskilt de två sistnämnda faktorerna spelat in i omarbetningen. Det är något med könsrollerna och Astrid Lindgren som ingen tycks våga peta i eller ens ta upp till diskussion: ”Jag är feminist men när det gäller just Astrid Lindgren har jag gärna överseende.” ”Rör inte min Astrid.”
Jo, gör det. Rör Astrid så att hennes berättelser görs i fantastiska musikal-, teater- och filmversioner värdiga 2011.
