Evert Taubes trofasta maka hette som bekant Astri. Ofta har hon hyllats som sångmö, kärleksfullt liknad vid en nyutsprungen ”rooos” och ibland även vid en klippa, i det senare fallet för att hon höll ordning på familjen och ekonomin när nationaltruba­duren var ute och slarvade. Dock ville Astri Bergman Taube långt hellre bli hyllad för sitt eget konstnärskap. Som begåvad skulptör, elev till Carl Milles och till sin egen pappa, konstgjutaren Herman Bergman, visade hon ­tidigt framfötterna, men äktenskapet med Evert gav henne få chanser att på allvar ägna sig åt sitt yrke. Häröver suckade hon i dagboken men aldrig offentligt, obrottsligt lojal som hon var mot sin man.

Efter hennes död har det dock satts i gång ett behjärtansvärt projekt för att ge henne upprättelse som konstnär. Drivande kraft i projektet har varit förra landshövdingsfrun i Göteborg, Brittmo Bernhardsson, som häromåret med stöd av Astris son Sven-Bertil, drottning Silvia och andra bemärkta personer tog initiativet till en uppmärksammad retrospektiv utställning av Astri Taubes konst på Röhsska museet. Ett slags biprodukt till denna utställning är den nu utgivna, rikt illustrerade boken Astri Bergman Taube – ett konstnärsliv, författad av bibliotekarien Pia Schmidt de Graaf, ansvarig för Taube-arkivet vid Göteborgs universitetsbibliotek. Vid sidan av Astris egna teckningar och foton ur hennes liv innehåller boken ett stort antal färgbilder, som den skicklige västkustfotografen Håkan Berg tagit av hennes skulpturer och hantverksprodukter.

Övertygar då boken läsaren om att Astri Taube verkligen var en betydande konstnär? På den frågan kan man svara både ja och nej. Utan tvivel var hon en lysande hantverkare och virtuost skicklig som porträttskulptör, speciellt när det gällde att skildra barn och clowner på ett kärleksfullt och roligt sätt. Hit hör också hennes skulpturer av Evert, som ju själv var både ett stort barn och en stor clown.

Det finns humor, medkänsla och livsglädje i det mesta hon gör, inte bara i skulpturerna av barn utan också i hennes teckningar och färglitografier, ofta med motiv ur den närmaste familjekretsen. Dock förefaller mig en del av hennes skulpturer av notabiliteter (Selma Lagerlöf, Albert Bonnier med flera) ha karaktär av konventionella beställningsarbeten, och några av barnskulpturerna tycks mig smånätta och idylliska i överkant. Något alldeles eget formspråk fick ju Astri Taube tyvärr inte tid att utveckla under sitt ansträngande liv som Everts maka, sångmö och ständiga hjälpreda.

Oavsett hur man ställer sig till hennes konst kan man inte undgå att gripas av hennes livsöde. Istället för att själv berätta har Pia Schmidt de Graaf klokt valt att för det mesta låta brev, dagböcker och andra arkivhandlingar tala för sig själva. På det viset kommer man Astri Taube förunderligt nära i alla hennes sorger och bekymmer men också i den glädje som hon utan tvivel fick ut av samlivet med sin oregerlige trubadur och deras gemensamma barn och barnbarn.

Man känner starkt med henne när hon som ung flicka tvekar om hon verkligen skall våga satsa sin framtid på den äventyrlige Evert eller om hon hellre skall följa föräldrarnas önskan och bryta helt med honom för att istället satsa på en egen konstnärskarriär. När hon sedan gift sig, lever man med i hennes försörjningsbekymmer och besvikelse för att den egna konstnärskarriären måste läggas på hyllan – men också i hennes entusiastiska strävan att bygga upp Sjösala till familjens sommarparadis. Man förskräcks på hennes vägnar när en mentalsjuk kvinna efterhand börjar förfölja familjen Taube – och man sörjer med henne när denna kvinna till slut bränner Sjösala till aska.

Först när Astri Taubes barn blivit medelålders och hennes omåttligt folkkäre gemål gått hädan på 70-talet kan hon vid 78 års ålder äntligen unna sig lyxen att vara konstnär på heltid. Men lyxen varar bara några få år, eftersom hon avlider 1980.

Det här är en bok som är oumbärlig för alla Evert och Astri ­Taubes vänner. Men också för var och en som engagerar sig i den på senare år ofta diskuterade frågan hur ett konstnärsäktenskap skall kunna fungera utan att den ena parten – vanligen kvinnan – måste offra sig för den andre.