En av 1900-talets mest kontroversiella avrättningar ägde rum i Ossining, New York, juni 1953. Ethel och Julius Rosenberg, anklagade för spioneri och utlämnande av information kring USA:s atombombsforskning till Sovjet, hävdade sin oskuld men dömdes utan pardon till döden i elektriska stolen. Hur det verkligen förhöll sig med deras skuld är fortfarande omdiskuterat. Mindre tvetydigt är det faktum att straffet som delades ut var ett brott i egen rätt. Historien kring makarna Rosenberg utgör en lika oväntad som gripande centrallinje i Naima Chahbouns poesidebut ”Okunskapens arkeologi”. Läsaren får följa omständigheterna kring fallet och rättegången genom boken, fram till det ödesdigra slutet. Men redan i inledningen anar man att Rosenbergs inte är hela historien:
metallspännen som sluter läderremmarna och formar kroppen efter stolkarmens struktur frakturerna fragmenten de privata ödena som sammantagna bildar ett abstrakt och svårforcerat mönster
Den text som följer är på många sätt ett (arkeologiskt) sökande efter detta mönster. Och det är av allt att döma inte något litet mönster. Chahboun plockar fram stora spaden och gräver i inget mindre än det mörka 1900-talets storskaligt politiska historia. Från den anti-kommunistiska paranoia som förseglade makarna Rosenbergs öde dras linjer inte bara till tvillingtornens kollaps den elfte september och George Bushs cowboy-retorik och motangrepp, utan också till dagens finanskris, migrationspolitik, matindustri, djurplågeri och psykvård. Det är en historia om patriarkala, imperialistiska, koloniala, geopolitiska övergrepp. Inte för inte gör den grekiska tragedin sporadiska besök.
Men här syns också mer subtila maktmedel. Ögonblicksbilder av Pavlovs klassiska betingning löper som en röd, normaliserande tråd genom texten. I samma punktform tecknas orienteringssportens(!) historia, den fångas någonstans mellan desorienteringen och kartans disciplinering.
”Okunskapens arkeologi” rör sig, kort sagt, över ett stort spektrum av idéer, händelser och skeenden. Det är en originell och anspråksfull debut, sprängfylld av iakttagelser och spränglärd. Det är en av de mest politiskt präglade poesiböckerna som getts ut på senare år. Eller när läste du senast ordet ”profit” i en svensk diktsamling (Johan Jönson undantagen)? Som ett av bokens två motton införs ett par rader ur Billie Holidays fackelsång ”Strange fruit”.
En inte ovanlig kritik mot politisk konst är att den bara säger en sak, förkroppsligad i sparken uppåt. Ett problem med Naima Chahbouns debutbok är snarare att den vill säga så mycket. Mönster spåras bland de många övergreppen och det utbredda våldet, men landar sällan i något mer mångfacetterat än ett vagt ”varför?”.
I det andra mottot talar den danska poeten Mette Moestrup om att den som letar länge nog alltid finner mönster, men att det inte behöver betyda att där finns något. En lika viktig iakttagelse är att ett mönster, funnet eller ej, sällan talar för sig självt.
Här lider ”Okunskapens arkeologi” lite av sitt allomfattande makroperspektiv. Infallsrikedomen riskerar överrösta undertexterna. Och Ethel och Julius Rosenbergs historia, som skildras effektivt och starkt, blir mindre talande än vad den kunde vara.
Men ”Okunskapens arkeologi” står inte och faller på denna punkt. Som poetisk läsning är den kanske framför allt en formupplevelse. Chahboun har ett förflutet som scenpoet, och det märks. Texten är full av ljudande effekter. På sina ställen formligen sprakar det om språket. Tungvrickande stycken varvas med mer dokumentära, sakligt redogörande passager. Dessa skilda temperament och det disparata innehållet binds samman av djärva språkliga hopp och associativ akrobatik. Det är häftig, omedelbar läsning, och ett poetiskt grepp som säkert kan fortplanta sig i än vassare kampsånger.
