Kvinnliga författares litterära aktiviteter ses påfallande ofta som feberkurvor. Texterna uppfattas gärna som mer eller mindre genomskinligt kodade uttryck för vad man förutsätter vara personliga upplevelser och trauman – författaren må sedan heta Selma Lagerlöf eller Edith Södergran, Victoria Benedictsson eller Karin Boye. Bortsett från att varje författare, kvinnlig eller manlig, självfallet arbetar med sig själv och sitt eget som material på ett eller annat sätt, innebär en sådan litteratursyn ett underkännande av författaren som gestaltskapande konstnär.

Också Åsa Nelvin (1951–1981) råkade ut. I sin doktorsavhandling ”Här kan jag äntligen tala”. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap berättar Marie Öhman om hur Nelvins roman ”Tillflyktens hus” fick kritikerna att reagera på ett sätt som författaren själv beskt kommenterade med orden: ”Jag försöker skriva böcker. Jag har inte blivit galen.”

Nelvins andra roman, ”Kvinnan som lekte med dockor”, uppfattades som en bekännelse­roman och kritikerna utvecklade mycken möda när det gällde att försöka förstå sig på huvudpersonen och hennes sätt att fungera. Öhman visar övertygande att de två romanerna inte riktigt passade in i en tid då man förväntade sig psykologiska och sociala orsakskedjor.

Romanerna är existentiella snarare än psykosociala, men med sina inslag av till synes socialt präglade, individuella beteendemönster i mer eller mindre realistisk iscensättning, är de mycket förvillande. Läsaren frestas att grubbla över vad som skulle kunna lindra romanfigurernas plågor och förändra deras liv, fast det snarare handlar om fixerade och metaforiska än påverkbara och rörliga tillstånd. Öhman prövar här övertygande att se ett out­sidertema i Nelvins romaner, besläktat med temat i Camus ”Främlingen”.

Det hindrar naturligtvis inte att Nelvin bygger på egna upp­levelser och erfarenheter i sitt författarskap – hur intrikat och ingående hon faktiskt gör det, visar Öhman med spårsinne och känsla. Men när Öhman pekar på det biografiska som en drivkraft bakom författarskapet, och även på ett trettiotal sidor meddelar författarens biografi, reducerar hon inte ett ögonblick verken till mer eller mindre beslöjad bekännelselitteratur. Analysen är hela tiden koncentrerad till texterna och innebörden i dem; Öhman har tagit författaren på allvar just som författare.

I sin sista bok, diktsamlingen ”Gattet” som utgavs en månad ­efter författarens självvalda död, når Nelvin sin höjdpunkt. Vad som påbörjades som en roman, ändras under skrivandets gång och tämligen plötsligt till en diktsvit, med allt vad det innebär av förtätningar och nya fokuseringar. Nelvin fick därmed friare händer att utveckla sådant som hon inte på samma sätt haft möjlighet till i sina tidigare böcker: snabbare språng mellan olika moment i texten, en textstruktur som ger en helt annan läspuls än prosans.

Med en enastående språklig spännvidd och en rikedom på mer eller mindre tillspetsade situationer kring ett skarptecknat persongalleri, gestaltas här den sjuåriga Lisas värld på gränsen till skolan och vuxenvärlden. ­Öhmans behandling av denna överrika bok spretar mer än romananalyserna och bär spår av skyndsamhet.

I det stora hela är Öhman dock en mycket god vägvisare till detta i sin tid udda, men på alla andra sätt centrala och originella författarskap. Nelvin gick verkligen sin egen väg, obekymrad om hur hennes verk passade in i tids­andan eller hur böckerna skulle klassificeras, ett par tidiga barnböcker inberäknade.

Idag kan ­tiden vara mer mogen för vad som på 70- och 80-talen visserligen prisades för stil och struktur, men som också gav upphov till förbryllade funderingar om innebörd och avsikt. Åtminstone ”Gattet” skulle förtjäna nyutgivning, gärna med en efterskrift av Öhman; det är också den bok av Nelvin som verkligen prisades unisont.

Med sin envist djupborrande läsning har Öhman säkert lagt grunden till ett förnyat och välmotiverat intresse för ett märkligt och mångbottnat författarskap.