Redan på de inledande sidorna till memoarboken ”Joseph Anton” sätter Salman Rushdie tonen. Det är suggestivt och dramatiskt, så typiskt för den drivne romanförfattaren, i full kontroll över språk och berättarteknik. Fatwan som dömer honom till döden har kungjorts och träffsäkert associerar Rushdie till den ödesmättade utvecklingen i Hitchcocks film ”Fåglarna”. Bilden han använder för att illustrera sin situation är hur den första fågeln hos betraktaren – när senare de dödsbringade svärmarna drabbar det lilla samhället – förvandlas från oansenlig individ till förebud. Det ger en överraskande inramning till skeendet från Khomeinis fatwa, som slungades mot alla inblandade i romanen ”Satansverserna”, till de kapade flygplanen som sänkte World Trade Center – en tolvårsperiod som förändrade vår värld.

Det är alltså inte vilken memoarbok som helst, inte en torftig redovisning av en livsgärning eller tröttande självbespegling. Det sakliga betraktandet och beskrivningen av en påträngande, hotfull verklighet finns hela tiden som ett yttre skal. Innanför detta bubblar det emellertid av känslor, uppgörelser, sönderslitna äktenskap, ny kärlek, outslitlig vänskap, rejäla konfrontationer, lyckostunder och besvikelser.

Det Rushdie berättar är allmängiltigt, politiskt kontroversiellt och privat. Skickligt använder han de privata spänningarna som en illustration av en människas förvandling under omåttlig stress och rädsla inför en omvärld som spänner från rena hot till intellektuellt ifrågasättande och personlig smutskastning. Delar av den brittiska pressen attackerar honom för att vara arrogant och oförskämd. Tory-regeringen (och senare i viss mån även Labour under Tony Blair) är påtagligt sval även om de inser allvaret i terrorhoten. Brittiska islamister demonstrerar, bränner hans bok och upprepar hotelserna från Iran. Muslimer är kränkta och vänsterintellektuella är likaledes kränkta å deras vägnar.

Många av hans vänner i den litterära världen är inflytelserika och finns som stöd. Under de första tre åren flyttar han mellan vänners lägenheter och hus, från tillfälliga bostäder till hotell innan han slutligen lyckas köpa sig ett hem där han aldrig upptäcks. Alltid omgiven av säkerhetspoliser.

Memoarerna är kronologiskt berättade, men med ideliga utblickar bakåt och framåt. Så även om den egentliga början är den 14 februari 1989 och slutet den 11 september 2001 förflyttas läsaren såväl till uppväxtens Indien som framåt till den tumultartade kärlekshistorien med Padma Lakshmi (fiktionaliserad i romanen ”Ursinne”) som tog slut 2007.

När jag nyligen intervjuade Rushdie verkade han inte alls märkt av den långa skyddande ”fångenskapen”. Han tycktes nu, med ”Joseph Anton”, ha satt punkt. Han hade överlevt dödshoten, men av memoarerna framgår att han sörjer och känner skuld för de olyckor som drabbade andra på grund av hans roman. Han blir i djupet förtvivlad och förbannad när bokförlag inte vill ge ut hans böcker, men våndas över den rädsla personalen på förlagen känner. Livsviktiga principer möter vardaglig, mänsklig svaghet – rädslan som urholkar själen.

Själv sviktar han vid ett tillfälle. Utmattad och i hopp om att fatwan ska upphöra är han beredd till en kompromiss med brittiska och egyptiska muslimska ledare. Det blir mer som en rättegång än ett samtal. Han måste ta avstånd från sina egna romanfigurer, stoppa utgivningen av pocketboken och erkänna profeten Muhammed. Ett dokument presenteras för honom och mot bättre vetande skriver han under. Han ångrar sig genast, erkänner sig förförd av hoppet, men skriver ändå en essä i Times där han försöker rättfärdiga sitt agerande.

Denna händelse är också en vändpunkt. Han skriver: ”Jag måste göra det Förfärande Misstaget ogjort. Jag måste göra osagt vad jag sa. Innan jag gjort det kan jag inte leva med hedern i behåll. Jag är en man utan religion som låtsas vara religiös.”

Aldrig mer avviker han från principerna – andra gör det dessvärre – vad gäller ”Satansversernas” berättigande, litteraturens oberoende, yttrande- och pressfrihet. Han bildar tillsammans med agenten Andrew Wylie en grupp som ger ut ”Satansverserna” i pocket när inget förlag vågar.

Hans kritik av radikal islamism blir skarpare och mer artikulerad. Han ser en tilltagande tendens till självcensur och rädsla då religionskritik kan leda till våldsamma uppror. Det var ett nytt förtryck, en ny intolerans som växte fram. Han skriver: ”Det var islam som hade förändrats, inte människor som han själv, det var islam som utvecklat fobier mot en hel rad olika idéer, beteenden och ting.”

Salman Rushdie skriver – precis som P O Enquist i ”Ett annat liv” – om sig själv i tredje person. Och resultatet är detsamma i båda böckerna; ett distanserat, ofta skoningslöst men trovärdigt självporträtt. Salman Rushdie framstår inte alltid som den mest sympatiska personen. Han kan vara svekfull och otrogen, inte minst gentemot kvinnorna i hans liv. Han är svag i vissa situationer – vem skulle inte vara det? – men som helhet imponerande rakryggad. Han är inte bara en av vår tids stora romanförfattare, utan en klarsynt, idérik tänkare och slagkraftig debattör. Hans perspektiv bryter ofta mot de etablerade.

Dryga 600 sidor är i alla sammanhang mycket och det finns – framför allt i sista delen av boken – longörer. Trots detta är ”Joseph Anton” en av de viktigaste böcker som skrivits på många år. Men inte bara det: det är dessutom lysande litteratur.