Tystnaden är ett kärt tema i poesin, inte bara som bild för döden utan också som bild för odödligheten, oändligheten. Filosofen och matematikern Blaise Pascal fylldes av rädsla för ”den eviga tystnaden i dessa oändliga rymder”. Agneta Enckell frammanar i sin senaste diktsamling, ”anteckningar [intill ett nordligt innanhav]” just en sådan tystnad; ett perspektiv där också skriften och poesin i sin materialitet sist och slutligen gränsar till en oändlig stumhet: ”inne i det vita, fortsätter, utan slut”.
Konkret tar dikterna plats kring Östersjön, främst i Visby, Lofsdal i västra Finland, Helsingfors, Vallentuna och Baltikum. Enckell är dock inte ute efter att gestalta landskap, som om landskapen vore utanför henne. Hon betonar snarare sambanden och utforskar gränserna mellan värld och människa, mellan kalksten, skrift, kropp, regn, ord och ”handens rörelse när den skriver”. Allting är en del av samma process: ”I was in the woods. som det låter. genom. kanske i, eller som, en slags utandning ...”
Men här finns också en känsla av främlingskap, till exempel i S:t Petersburg är det ”andras” minnen och förtvivlan diktjaget ”andas” in. Som om hon var en sorts snyltgäst som dessutom anlänt för sent. På samma sätt kan hon också uppleva sig frånvarande från sina egna minnen: ”glider ut ur mig, blir någon i mitt minne, främmande”, och från sin text. Men ”somom jag var här/ i mitt minne av detta/ i ettslags sovande/ vänjer mig vid orden”. Skriften blir paradoxalt nog något som föregår jaget, och som jaget i viss mening försöker bli: ”och så innan man vet ordet av är man ute ur texten, är man utanför, har glömt”. En ständig pendling mellan närvaro och frånvaro.
Enckells intresse för språkliga fragment kan ses som ett sätt att finna sig själv i världen; på samma sätt som vi kan få syn på oss själva när någon härmar oss eller påpekar att vi har förkärlek för ett visst ord eller uttryck. Sådana uttryck i Enckells fall är ”vita viskning”, ”hudens bristning”. I något fall ter de sig som maner, samtidigt som de är bitar i ett sanningssökande. Enckell citerar Ingeborg Bachmann, men det kunde lika gärna ha varit hon själv som fört pennan: ”Vi måste anstränga oss med det /…/ språk vi har runt oss i riktning mot ett som aldrig haft makten, men som regerar våra aningar och som vi försöker efterlikna.”
Här finns ord som avbryts mitt i eller börjar mitt i, överstrukna, kursiverade, citerade, spärrade ord och uttryck, parenteser (och parenteser i parenteser), snedstreck, tankstreck och kolon; mycket sker på ett mikroplan, vid ordens rand, och i de vita ytorna mellan orden. De vita ytorna är en del av själva tematiken: ”med möda frammejslad tystnad” – kanske delvis dödsdrift, platonism, men också ”motståndet” (mot det avslutade och fastslagna), alltså en sorts livsvilja.
Det finns en stark autenticitet och ärlighet i Enckells sätt att skriva. Om den når sitt implicita anspråk på anspråkslöshet får framtiden avgöra; inget skrivsätt är väl i sig mindre anspråksfullt än något annat. Det mesta man kan säga i den vägen är att det är ett projekt man sympatiserar med.
Samtidigt kanske man kan sakna något. här finns värme, men inte så mycket humor, detalj, men inte så mycket färg, tystnad, men inte så mycket brus.
Det hindrar inte att Agneta Enckells poesi hör till de mest avancerade i dagens finlandssvenska poesilandskap.
