I början på 60-talet brann Wahlström & Widstrands restlager i Huddinge ned. Om detta författades en sakligt hållen notis i denna tidning av den dåtida medarbetaren Bo Grandien – sedermera professor i konstvetenskap. Vad han inte nämnde var att till det som förtärdes av flammorna hörde hans egna böcker. Kanske fann han det inte så förfärligt. Grandiens litterära status hade antagit en vikande kurva jämfört med vännerna Per Wästbergs och Tomas Tranströmers.


Idag är det väl tyvärr få som letar efter kvarvarande exemplar av hans mästerliga prosadebut från 1953: ”Japanen som försvann”. Det är en märklig liten novellsamling. På förstasidan finns en dedikation: ”Denna bok tillägnas japanen Siso Kanakuri som försvann i maratonloppet vid olympiaden i Stockholm 1912. Han startade, hans tid skrevs in, han rusade iväg – och han har sedan dess aldrig mer synts till. Ingen fick någonsin reda på vad det blev av honom, om det överhuvudtaget blev någonting kvar av honom, ty han försvann fullständigt.”

1962 spårades han dock upp. Det visade sig att han brutit loppet i Tureberg där han bjudits på saft i en trädgård. Därefter hade han – för att inte förlora ansiktet – så diskret som möjligt tagit sig hem till Japan igen. Han förekommer inte i novellerna mer än som inspiration till det genomgående temat, nämligen huvudpersonernas försvinnanden. Dessa sker abrupt men inte otäckt utan mer som ett återbördande till en mer sann natur.


Och just naturens inverkan är ett framträdande inslag i berättelserna. Det förekommer en mängd djur, särskilt rävar. I den inledande novellen kommer huvudpersonen roende i en båt med sex rävar – inför ett förvånat gäng stockholmare – och i en senare novell blir huvudpersonen själv förvandlad till räv och skuttar bort över skarsnön.

I min favoritnovell, ”Frisören Johnson”, företar sig den folkloristiskt intresserade stadsbon Johnson en cykelsemester genom sommar-Sverige, iklädd en opraktisk svart kostym. Redan på första sidan anfalls han av några ilskna fiskmåsar och att detta bara är början kan man lugnt påstå. Hans teoretiska distansering från omgivningen får såväl djur som människor att gripas av ett instinktivt obehag tycks det.


Med självklarhet och viss ömsinthet framför berättaren historier som denna, eller som i inledningsnovellen:

”Det gick för honom som för Enok, om vilken det står skrivet i Pauli brev till de Hebréer att Gud tog bort honom, för att han icke skulle se döden.”

I Bibeln står också: ”Söken och I skolen finna”. Pröva med antikvariat.net eller bibliotek.se. Avnjut i bersån med ett glas saft.